Fackets ögon på utvecklingen i arabvärlden

På världsfacket IFS kontor i Amman håller Hind Benammar och hennes kolleger koll på utvecklingen för fack och arbetsmarknad i hela arabvärlden. Foto: Erik Larsson

Kungariket Jordanien – som ligger inklämt mellan oroshärdarna Syrien, Irak och Egypten –  har blivit ett centrum för facklig underrättelseverksamhet i Mellanöstern och Nordafrika. 

LÄS OCKSÅ Mörka utsikter för fria fack i Egypten

Det mesta är nedplockat och bortforslat när Arbetet besöker världsfacket IFS huvudkontor, som övervakar arbetsmarknaden i Mellanöstern. Rummen gapar tomma i tvåvåningshuset i västra delarna av Jordaniens huvudstad Amman.Endast några stolar och skrivbord står kvar.

IFS håller på att tömma sitt högkvarter för att flytta till en större byggnad. I dag jobbar tio personer med att samla in underrättelser från facken i Mellanöstern och organisera kampanjer. Men nu ska ytterligare fem personer anställas.

De senaste åren i Mellanöstern kan inte annat beskrivas som annat än kaotiska, och behovet av information har ökat.

– Det har svängt otroligt snabbt, säger Hind Benammar på IFS arabiska avdelning ATUF.

Huvuduppgiften för huvudkontoret i Amman är alltså att samla  in information, göra analyser och sammanställa rapporter om vad som är på gång på arbetsmarknaden i Mellanöstern. Flera gånger om året möts också företrädare från regionen och kommer överens om vilka regionala kampanjer de ska driva.

Under den arabiska våren 2011 tändes ett hopp då diktatorerna föll en efter en.

Den internationella fackföreningsrörelsen hoppades att det skulle skapas ett utrymme där fria fack kunde bildas och sedan bidra till en demokratisk utveckling. Men i dag återstår inte mycket av det hoppet.

Kriget i Syrien har rasat i fem år. Terrorgruppen IS härjar i regionen och tuffa antiterrorlagar, som ofta beskär möjligheterna för organisationer att agera fritt, läggs fram.

Ser du några ljuspunkter? frågar Arbetet Hind Benammar. Hon sitter tyst en stund.

– Nej … inte inom den närmsta framtiden, säger hon.

I Egypten, regionens folkrikaste land, har de fria facken mött flera bakslag senaste tiden (läs mer här).  Även i Algeriet är läget oroande.

–  Där sker allvarliga kränkningar. Flera fackliga har misshandlats senaste tiden, säger Hind Benammar.

Rachid Malaoui, som är ordförande för den oberoende centralorganisationen CGATA i Algeriet gick nyligen ut i medier och vittnade om svårigheterna att organisera.

– Vi hankar oss fram. Dag för dag. Det är svårt att få myndigheterna att gå med på att registrera fria fackföreningar, dessutom stoppas våra möten av polis, säger han.

Särskilt svårt har det varit inom den offentliga sektorn. Innan påsk sattes säkerhetsstyrkor in mot lärare som protesterade mot en reform som träder i kraft i april och som försämrar deras anställningsvillkor. Säkerhetsstyrkornas ingripande blev våldsamt och ett 40-tal lärare greps. De senaste månaderna har det också varit omfattande lärarprotester i Palestina. Kring en miljon palestinska elever blev i februari utan undervisning då lärarna gick ut i strejk när parterna inte kunde göra upp om lönerna.

Irak är ett annat land där problemen hopar sig. Det finns flera fackliga organisationer, däribland ett relativt starkt och oberoende oljefack, men de har svårt att hålla sams vilket gör att de har svårt att driva gemensamma krav.

Men allt är inte mörker. Tunisien är ett undantag i regionen. Det var i Tunisien som den arabiska våren startade  med den så kallade Jasminrevolutionen.

Där kom facket UGTT spela en viktig roll i störtandet av den sittande diktatorn Ben Ali och facket var med i den kvartett av arbetsgivare och människorättsorganisationer som 2015 tilldelades Nobels fredspris för sitt arbete för en demokratisk utveckling i landet.

Hind Benammar säger att arbetssättet i Tunisien allt mer får fäste i regionen.

– Vi har försökt skapa en koalition mellan fack och andra organisationer och nu håller det på att växa fram ett starkare samarbete med organisationer som jobbar för att motverka sexuellt våld, värna migranters rättigheter och förbättra arbetsmiljön.

Erik Larsson