Man är ute och kör bil. Brum, brum. Så plötsligt mellan Järvsö och Gävle kör en splitterny Volvo förbi strax under överljudsfart. Föraren blänger ilsket på mig den mikrosekund vi ligger jämsides. Brum, brum.
Jag kikar på hastighetsmätaren. 80 km/h. Precis vad lagen föreskriver. Ändå känns det som att det är jag som gjort fel. Som om jag var i vägen och borde ha kört fortare, eller bara stannat vid vägen och klippt sönder mitt körkort.
Sen kommer vreden. Idiot, tänker man. Idiot, tänker man en gång till och inser att man blivit omkörd av en sån där lirare som på allvar hävdar att det är de gamla tanterna som ”kör långsamt” som är den stora faran i trafiken.
I den personens värld är fakta och olycksstatistik irrelevant. Det är bara att köra på.
Det är en oroväckande trend. En som trampat plattan i mattan är politikern Geert Wilders i Nederländerna. Som ledare för partiet PVV har han i flera år jobbat för att piska upp opinionen mot islam. Han säger något provokativt. Kör på och lyssnar inte och kommer med ett nytt utspel. År ut och år in.
I USA har vi Donald Trump. Att inte svara på frågor är en metod som verkar extremt framgångsrik. Donald Trump: ”Jag ska bygga en mur mot Mexiko och låta dem betala?” Hur ska det gå till? ”Förhandlingar” och sen ”elva miljoner mexikaner ska ut”… HUR ska det gå till? Några svar behöver han inte leverera.
Lina Breisch som är retorikexpert vid Uppsala universitet säger att i tider av oro så kan de enkla-lösningarnas politiker skörda stora framgångar. Speciellt om de som Donald Trump lyckas med konststycket att framstå som auktoritära och samtidigt verka vara ”en av oss”. Den som lyckats skapa ett förtroende för sin egen person behöver sällan precisera sina svar.
Svensk politik är inte heller förskonad.
Dialogen är obefintlig då politiker möts i en offentlig debatt, säger Lina Breisch. Politiker och ledarskribenter är så upptagna av att föra ut sin version. En deprimerande tanke är att det politiska samtalet inte längre är ett samtal utan mer en cirkusshow vars syfte är att fånga en så stor publik som möjligt.
Alla kör på med sin grej.
Det flashar förbi en bild i huvudet. Ett helt dagis med treåringar i en sandlåda. De leker med hink och spade, struntar i oss föräldrar och håller små monologer då de drar runt med sina plastbilar.
– Brum, brum, mumlar barnkören från sandlådan.
