Fullsatt på Umeå Littfest

Frågor om terrorism, krig, ofrihet och det fria ordet stod i fokus under nyligen avslutade Umeå Littfest.
– Det är viktigt att författare kan skriva om allt, inte bara om hemlandet, säger den iranska författaren och flyktingen Samira Motazedi.

Den utdragna svenska våren har ännu inte kommit till Umeå under den tioårsfirande litteraturfestivalen i mitten av mars. Dubbdäckscyklandet blomstrar. Så gör även de litterära diskussionerna med samhällsanknytning under fredagen när Arbetet är där.

Den somaliska fristadsförfattaren Ahmed Mohamed säger att han ingenting visste om Skellefteå, men är tacksam över att under två år kunna skriva fritt i staden.

Fristadstraditionen låg svajigt till efter att lokala M- och SD-politiker i Gävle drivit frågan om att den inte var förenligt med svensk lag. Förvaltningsrätten ansåg att fristäder var en utrikespolitisk fråga, inget för kommuner. Men förra året upphävde Kammarrätten domen.

Svenska Pens ordförande Ola Larsmo redogör för frågan. Kritiken att det skulle vara en gräddfil in i det svenska samhället för författare slår han hål på: Dels är skyddet mot författare också ett skydd av något större; allas rätt till det fria ordet. Dels är fristaden ett tvåårigt stipendium, ingen rätt till asyl. Efter två år brukar en tredje del kunna resa hem, resten får söka asyl på vanligt sätt.

– Vi försöker hjälpa till men kan göra väldigt lite, säger Ola Larsmo.

Den iranska författaren och flyktingen Samira Motazedi, utan permanent uppehållstillstånd men med arbetstillstånd och jobb för tidningen Glänta, skriver inte bara om frågor som Iranska regimen inte gillar, utan bloggar om missförhållanden inom asylprocessen.

– När jag började skriva om Migrationsverket sa alla: ”Det är så dumt att du gör det, du är beroende av det”. Men om man låter sin fruktan råda, vem ska då skriva om det? Det är viktigt att författare kan skriva om allt, inte bara om hemlandet, säger hon.

Och Ahmed Mohamed påpekar: Sverige är inget paradis. Som hbtq-aktivist och feminist har han behövt föra diskussioner med polisen.

Därefter intervjuar låtskrivaren Annika Norlin novellförfattaren Melker Garay. En viktig novell för honom – han som liksom Annika Norlin skriver om små konkreta saker som berör stort – heter ”Paradiset” och handlar om den fria viljan som varje generation måste återupptäcka. ”Papegojan” blir en metafor för konflikter (exempelvis den mellan Ukraina och Ryssland) och de upprepningar som inte leder framåt.

I en fullsatt aula (1 000 personer) samtalar först Gellert Tamas (Lasermannen, 2002) med Mattias Gardell (Raskrigaren, 2015) om hur samhället gång på gång misstolkar de vita männens terroristhandlingar, och hur ett ”sverigedemokratiskt språk” (Gardellska) smyger sig in i allmänna debatten. Som att Peter Mangs skulle ha ett ”främlingsfientligt motiv” ­när han sköt personer hemma hos sig själva – hur skulle man kunna vara främling i sitt eget hem? Det handlade om Malmöbor; på samma sätt var Tamas noga med att skriva att John Ausonius offer var stockholmare.

Sedan berättar Majgull Axelsson (Jag heter inte Miriam) och Hans Caldaras om hur Sverige verkligen inte varit romernas paradis. Mellan 1914 och 1954 var det inreseförbud för romer i Sverige. Och romer behandlas lika dant i dag som när Caldaras växte upp, påpekar han. Skillnaden är bara att det inte handlar om svenska medborgare nu.

I en föreläsning om vad som hände med den arabiska våren poängterar forskaren Gilbert Achcar skillnaden mellan byråkratstater som Östeuropa, där revolutioner kunde gå snabbt, och länder där familjer anser sig äga staten. Då är det kortsiktigt att tro på en revolutionär ”vår”, säger han, och ger samtidigt lite hopp; historien visar att dessa revolutioner tar tid, och böljar fram och tillbaka.

Mattias Gardell, som leder frågestunden efteråt, påpekar att uttrycket ”vår” kanske inte är helt fel ändå, om metaforen syftar på den svenska våren, den som är just så utdragen och kommer med så många bakslag.