Jelinek grottar ner sig i Fritzl-kulturen

För en större publik är Nobelpristagaren Elfriede Jelinek kanske mest känd för förlagan till Michael Hanekes film Pianisten (2001), med Isabelle Huppert i rollen som modersbunden och sexuellt oförlöst.

Temat återkommer i Galeasens uppsättning av Winterreise, Jelineks pjäs, som ackompanjerad av Schuberts sångcykel tar utgångspunkt i Heideggers tankar om tiden.

”Nu ska människorna se mina genitalier och lära sig uppskatta dem”, frustar en trånande kvinna efter att länge ha tagit hand om den nu döda modern. Samtidigt konstaterar hon att ingen älskare kommer att bestå provet att jämföras med mammas kärlek, den första.

Det är en typisk scen – explicit och vacker – när Jelinek än en gång grottar ner sig i Österrikes legendariska källarkultur, förstärkt av fallet Fritzl men med äldre register än så.

Den uppställda stengrunden på Galeasens scen gäller inte bara som källare, utan också som bekvämt badkar och rituell gravplats, som till sist plastas in och återvinns – sluter livscirkeln.

Winterreise är ett mångstämmigt men ansiktslöst vandringsdrama, ofta roande men där skratten sätts i halsen mot en outsägligt sorglig fond.

Regissören Christina Ouzounidis balanserar vant mellan Jelineks olika nivåer av kritik: mot konsumtionssamhället, småborgerligheten och kvinnorollen (vem har åtnjutanderätt till den smyckade bruden som lovats paradis men som förvärvats för att beslöja skatteparadiset?), mot en flyende familjefader och slutligen mot vanans makt (förnyelse någon!).

Fuktsminkade skådespelare (lysande) dras med sina heta tårar i ett isigt alplandskap, utan att deras endagsvarelser lyckas lämna några bestående spår. I jakten på ömhetsbetygelser riskerar de i stället att gå upp i sig själva. Till slut återstår bara (skid)åkarna, (aktie)placerarna och de döda.

Galeasen, å sin sida, står alltjämt stadigt förankrad i svensk teaters förtrupp.

Jon Asp