Det mörka arvet

I romanen Utkanter skildras Spaniens tillstånd mot fonden av landets mörka arv: inbördeskriget. Gert Lundstedt läser också boken Podemos och funderar på om det finns hopp för vänstern i landet. 

Olba, en fiktiv småstad utefter den spanska turistkusten, har i och med finanskrisen åkt på en rejäl smäll. I spåren av la crisis står halvfärdiga byggprojekt och jobben är borta.

Här tilldrar sig Rafael Chirbes roman Utkanter. En historia som börjar just i utkanten av träsket bland vassruggarna; en tidlös plats som sväljer och löser upp allt från vapen till människor. Kvar i Olba finns Esteban, tredje generationen snickare i familjeföretaget som han egentligen aldrig ville ta över men blev kvar i när de andra syskonen flyttade ut. Nu har snickeriet som så mycket annat gått i kånken.

Kvar hemma i huset med Esteban är den drygt nittioåriga pappan (i brist på äldreboende kan vi misstänka). Sonen förbarmar sig över fadern tillsammans med Liliana från Colombia som utöver att vara betald vårdarinna ses som dotter i huset och drömd älskarinna.

Denna patriarkala småstadsmiljö, stekt i medelhavssol, omgiven av sumpmarker och med en havererad ekonomi – och allt vad det medför av arbetslöshet, sysslolöshet och oförlösthet – berättar Chirbes om i vad som mer liknar en bikt än en rak story. På en hallucinatorisk prosa väller skildringen fram i bitvis överlånga meningar och mångordiga utvikningar.

Det tar ett tag att komma in i boken, men det är värt att ge Chirbes en chans. Långsamt kommer persongalleriet på plats: Släktingar och goda vänner, älskarinnor, prostituerade och tidigare anställda i snickeriet. Romanen har omtalats som en bok om den ekonomiska krisen. Det är den inte. Inte bara i varje fall, även om krisen styr Olba-bornas liv.

Rafael Chirbes avsikter är djupare än så. Utkanter är en roman om Spanien mot fonden av ett näraliggande och mörkt arv: inbördeskriget – en historisk vålnad förkroppsligad i porträttet av fadern, vars egen far sköts med nackskott av Francotrogna. Trots att han själv klarade livhanken har han förtärts av en oförlöst bitterhet som i sin tur förtärt hela familjen.

Rafael Chirbes låter familjens öde bli en bild av landets tillstånd: patriarkalt, auktoritärt och feodalt. Vare sig det är Franco eller kapitalism. Ett land med långt kvar till att kallas modernt, trots demokrati och EU-medlemskap. Prostitution, sex och nattstånden kvinnosyn ligger som ett grundackord genom romanen (2015 köpte var femte spanjor sex någon gång); och korruptionen frodas (2016 pågår rättegångar mot såväl prinsessan Cristina som en rad toppolitiker).

Chirbes tycks mena att ränderna aldrig går ur. Spanien och människorna är förtappade. Men just där är det som om Chirbes själv förlorar fotfästet. Den annars kraftfulla prosan blir plötsligt konservativt magsur, och hotar att dras ned i Olbas sumpmarker. Hur ska det gå för Olba undrar man? Men det får vi tyvärr aldrig veta, i höstas avled Rafael Chirbes bara 66 år gammal.

Vad vi däremot med säkerhet kommer att få veta är hur det går för det spanska politiska uppstickarpartiet Podemos (betyder: vi kan). Bara knappt två år efter att partiet uppstod ur Los indignados – en stark rörelse som i krisens spår bildades för att protestera mot orättvisor – fick Podemos nästan 21 procent av rösterna när de för första gången ställde upp i parlamentsvalet i december förra året. Och just nu spelar Podemos en nyckelroll i den pågående regeringsbildningen. Vad är då Podemos? Det lyfter den norska journalisten Lotta Elstad kunnigt och spännande fram i Podemos – vänsterpolitik i kristid.

Partiet skälls för att vara populistiskt och extremistiskt, toppstyrt och revolutionsromantiskt. Och vänster. Smutskastningskampanjerna har varit många och hårda, från såväl konservativa som socialister – inte oväntat då både den regerande högern, Partido Popular (PP), och socialisterna (PSOE) sett sina solida väljarstöd smälta som snö i vårsol.

Förklaringen till Podemos snabba framväxt är förstås krisen. Fast andra avgörande skäl har varit de etablerade partiernas (PP/PSOE) maktdelning mellan sig som i ett familjeföretag, liksom undfallenheten mot Trojkans sparkrav med skyhög arbetslöshet, kraftigt försämrade arbetsvillkor och social utslagning som följd. Men det enskilt främsta skälet till Podemos snabba framväxt, påpekar Lotta Elstad, är ändå alla korruptionsskandaler PP/PSOE varit inblandade i (främst PP). Vi pratar nu inte sliriga lägenhetskontrakt utan miljardsvindlerier, kontantleveranser i attachéväskor och hemliga konton i Schweiz.

Lotta Elstad orienterar föredömligt i spansk politik – trots att boken är tunn – samtidigt som hon sätter oss in i vad Podemos är och vill. Vilket inte alltid är helt klart eftersom partiet ännu är ett oprövat kort och alltså bara två år gammalt. Desto mer får vi veta om den karismatiske ledaren Pablo Iglesias (och några av grabbarna kring honom, för grabbar dominerar toppen), om partiuppbyggnaden och interna strider mellan akademiker och gräsrötter, om Podemos som ett vänsterprojekt, om inspiratörerna bakom.

Boken får en att reflektera: kan Podemos förnya vänstern? Formulera ett inspirerande vänsteralternativ som utmanar Europas främlingsfientliga extremhöger? Och utmana den ödesbestämda slutsatsen i Utkanter, om ränderna som aldrig går ur. Det är frågan.

Gert Lundstedt