Jag sitter i ett sorts jättelikt köpcentrum i en förort till Qatars huvudstad Doha, där det byggs för fullt inför fotbolls-VM 2022. Jag petar i maten och lyssnar på gästarbetarnas historier.
De berättar hur trångt de bor, visar bilder och filmer. De förklarar hur man ska göra för att trolla bort extrasängarna då myndigheterna inspekterar att det inte bor för många i ett rum.
Jag fortsätter lyssna. Ställer frågor.
Det är framför allt en killes berättelse som berör mig. Jag vet inte varför. Ibland kan det vara så där. Man hör samma sorts berättelse, gång efter gång. Orden flödar men de når liksom inte in i en. Orden är svåra att ta åt sig. Sen plötsligt möter man en människa som säger ungefär samma sak och plötsligt träffar det med full kraft. Man ser framför sig precis hur det är.
Den här killen är ung. Några och tjugo gissar jag. När jag lyssnar på hans livshistoria låter den ungefär som de andra migrantarbetarnas. Han berättar att han är från Nepal och har ett litet barn hemma. En son som han vill ska få en bra utbildning och därför ska tjäna ihop pengar till.
Egentligen är det inget speciellt med det han säger. Precis som de andra gästarbetarna säger han att arbetsdagarna är långa, att fritiden är knapp och att han längtar hem.
Jag petar i maten och fortsätter lyssna. Det är något med hans kroppsrörelser, hans blick. Jag vet inte vad det är men jag får för mig att hans skal är tunnare än de andras.
Sen förstår jag att han är gröngölingen i gänget. Han har bara varit i Qatar i drygt ett halvår. Jag vet exakt när hans ord träffar mig som hårdast.
Det är när han säger att han inom två månader jobbat ett år och därmed lyckats betala pengarna till den byrå som förmedlade jobbet till honom. Han säger att sen kan han äntligen börja skicka hem pengar till familjen.
I ett år måste han jobba för att betala dem som fixade jobbet åt honom. De andra har sagt samma sak men innebörden går inte upp för mig förrän jag hör det från honom.
LÄS OCKSÅ:
”Ett fängelse utan murar” – reportage om gästarbetare i Qatar
