De flydde till grannlandet – och vill vidare

I Damaskus hade familjen Saleh en liten affär. Men i Jordanien får de inte arbeta och är hänvisade till att klara sig med ett mycket litet bidrag från Röda Korset.
Mamma Khadra, Malak, 8 år, Riham, 10, Mohammad, 7, Ahmad, 4, pappa Ali och Malek, 3, bor i en liten källarlokal. Foto: Erik Larsson

AMMAN. I fem år har inbördeskriget i Syrien rasat och EU vill att grannländerna ska göra mer för att hindra flyktingar att ta sig till Europa. Familjen Saleh från Damaskus bor i en förort söder om Amman – och längtar till Europa, vilket land som helst.

Ståldörren slås upp på vid gavel och jag bjuds in i ett rum med endast mattor på golvet. Ali Saleh och hans fru Khadra slår sig ned vid väggen med det enda fönstret. Sex av deras åtta barn följer nyfiket vad som händer.

En kopp arabiskt kaffe ställs fram. Jag säger att många i EU tycker att det är för dyrt att ta emot syriska flyktingar. De skrattar.

– Jag vill att EU gör ett undantag. Bara för oss, småskrattar pappa Ali, men sedan blir han allvarlig.
– … det är märkligt, säger han. Som om världen vore omvänd. Som om Jordanien vore rikt och EU fattigt.

Det finns 60 miljoner flyktingar i världen, men endast 15 procent av dessa bor i rika länder. De resterande 85 procenten bor enligt FN i fattiga länder.

Och den relationen lär inte förändras i första taget. EU har stakat ut sin migrationspolitiska kurs och målet är att se till att de syriska flyktingarna hålls så långt borta från EU:s gräns som möjligt. De ska stanna i regionen, heter det. Alltså i Turkiet, Libanon och Jordanien som redan i dag tar emot de flesta flyktingarna.

Familjens yngsta, treårige Malek, har spring i benen. Han pockar på mamma Khadras uppmärksamhet i tvårummaren. Han springer in och ut ur rummet.

De var tre år sedan familjen Saleh flydde från sitt hem i Damaskus, där Ali hade en liten klädbutik. Deras bostad låg nära en militärförläggning som attackerades gång på gång.

Familjen gjorde som alla andra i grannskapet – lämnade allt och flydde. Efter några månader i ett tillfälligt boende betalade de motsvarande 9 000 kronor till en flykting-smugglare och blev körda till Jordanien. Nu slipper de gevärskulor och bomber, men livet är ändå svårt.

– Våra barn går inte i skolan och som flykting får jag inte jobba, säger Ali.

De klarar sig tack vare de motsvarande 2 000 kronor de får i stöd från Röda Korset varje månad, plus de matkuponger staten ger dem. Men de pengarna räcker inte långt. För att dryga ut kassan tillverkar familjen radband och musikinstrument som de ibland säljer på gatan.

Ali säger att familjen vill till Europa.

– Det spelar ingen roll var. Vilket land som helst, bara våra barn får vård, säger Ali.

Tre av familjens barn – Ahmad, 4 år,  Mohammad 7 år, Riham 10 år – lider av den kroniska blodsjukdomen polycytemi vera. Ungefär en gång i månaden måste de åka till sjukhuset och tappa blod. Vården är gratis, men familjen måste betala lite för medicin och resan till sjukhuset. Utgifter de knappt klarar.

4-årige Ahmad, hans mamma Khadra och Malak, 8 år. Foto: Erik Larsson

*

Vid lunchtid parkerar bilarna i långa rader längs vägrenen. Bönemattorna rullas ut och trafiken på vägen söder om Amman glesar ur. Bilen rullar mot jordens lägst belägna plats – Döda havet.

Vi passerar ännu en militär postering. En soldat spanar ut över vägen. Intill står en flakbil med monterad kulspruta. I närheten ligger berget Nebo, där Moses påstås ligga begravd. I 40 år trampade Moses runt med sitt folk i trakten där nu riksväg 65 och 40 dundrar fram. I dag är det inte judar utan afghaner, syrier och andra folk som slagit upp sina provisoriska tält ute på ökenvidderna.

Flykt är inget nytt. Flyktingar har funnits lika länge som den mänskliga civilisationen existerat. Det som skiljer sig är vilka som flyr.

*

Det blixtrar från kamerorna i Bryssel.  Med lättade leenden turas EU-ledarna om att presentera huvuddragen i en flyktinguppgörelse med Turkiet.

Den svenska statsministern Stefan Löfven (S) gör en poäng av att ett avtal kan sätta stopp för cyniska människosmugglare. Syrier som sjövägen tar sig till Grekland ska skickas tillbaka. I gengäld ska EU ta emot lika många syrier från turkiska läger. Färre ska drunkna i Medelhavet. Så ser förhoppningen ut. Samtidigt haglar kritiken.

FN varnar för att överenskommelsen kan bryta mot europeisk rätt och folkrätt. Amnesty International säger att uppgörelsen kan leda till en farlig ”avhumanisering”. Människor som förvaras i läger långt bort och som förvägras den mänskliga rättigheten att söka asyl.

*

Köket hemma hos familjen Saleh.

Men varför bor de inte kvar i flyktinglägret då? Frågan måste trots allt ställas till familjen som bor i lägenheten i Amman med de fläckiga betongväggarna.  Då familjen Saleh tog sig över gränsen till Jordanien hamnade de först i Zaatari, Jordaniens  största flyktingläger.  Men efter bara fem månader tog de sig därifrån. I lägret kunde barnen gå i skola, vården till de blodsjuka sönerna var gratis.

Varför stack ni?
– Vi fick vård men rutinerna ändrades hela tiden. Vi flyttades mellan olika sjukhus, ibland var vi tvungna att åka till ett sjukhus i en annan stad. Vi var dessutom osäkra på om det var rent.

Familjens tält låg tre kilometer från ett av sjukhusen de besökte.

– Vissa dagar var vi tvungna att gå dit fem gånger om dagen. Vi stod inte ut. Lägret var som ett fängelse. Här i Amman måste vi betala lite pengar för medicin och transporter men vården är bättre och vi kan röra oss fritt, säger Ali.

I dag bor merparten – 80 procent – av de syriska flyktingarna i Jordanien utanför flyktinglägren.

De jordanska myndigheterna har registrerat 640 000 syriska flyktingar, men den verkliga siffran tros ligga någonstans mellan en och en och en halv miljon – i ett land som har lika många invånare som Sverige. Utöver de syriska flyktingarna finns irakier, palestinier, egyptier, sudaneser och männis-kor av en rad andra nationaliteter som flytt.

– Kontantstöd är den bästa lösningen nu, säger Sawsan Abu Rassa på Röda Korset.

Sawsan Abu Rassa på Röda Korset i Amman säger att möjligheterna att hjälpa är begränsade.

– Den bästa lösningen som jag ser just nu är kontantstöd till familjerna, anser hon.

Röda Korset betalar i genomsnitt ut motsvarande 2 000 kronor i månaden till de familjer som får stöd. Men att hyra en lägenhet, ett  rum med kök och badrum, kostar ofta kring 1 300 i månaden.

Många som Arbetet pratar med säger samma sak. Att syrierna först välkomnades som bröder och systrar, men att det nu börjar höras andra tongångar. ”Syrierna dricker upp vårt vatten, slösar på elektriciteten och tar över jobben.”

Spänningarna i samhället ökar. Som flykting har du inte rätt att jobba, och den sysslolösa väntan blir påfrestande. En hel del jobbar ändå, trots att de saknar tillstånd. De står i gathörnen och säljer mat, jobbar i köken eller utför de tyngsta jobben på byggena.

Jag berättar för Sawsan Abu Rassa på Röda Korset och hennes kollega Mariano Gómez att många svenska politiker tycker att det är bättre att skicka mer stöd till Jordanien än att Sverige och andra EU-länder tar emot fler flyktingar och beviljar asyl.

Mariano Gómez skakar långsamt på huvudet.

– Situationen är inte längre hållbar här, säger han.

Hur skulle en lösning se ut då? envisas jag.

– Jag ser ingen lösning just nu. Kanske blir det bättre i framtiden, men vi lever inte i framtiden.

Erik Larsson
erik.larsson@arbetet.se

Följ oss! Arbetet Global finns också på Facebook och Twitter.