Strid om tid
Årets avtalsrörelse har under senare tid dominerats av otaliga utspel om vikten eller vådan av frysta eller sänkta ingångslöner. Andra, helt centrala, frågeställningar i förhandlingarna har därför fått inget eller begränsat utrymme i det offentliga samtalet.
Detta trots att det finns flera ”bubblare” i de förhandlingar som just är på väg in i ett avgörande skede. Det gäller inte minst den särskilda lönesatsningen på undersköterskor, krontalskrav inom handeln och krav på individgarantier inom flera avtalsområden.
En underskattad, men mycket svår, fråga är också arbetstiden inom industrin. Arbetsgivarna vill få betydligt utökade möjligheter att ensidigt kunna variera normalarbetstiden – i fortsättningen upp till 45 timmar i veckan. Upp till den gränsen är arbetsgivartanken att övertidsersättningen ska försvinna.
Några steg på den inslagna vägen har redan tagits. Rätten för arbetsgivaren att ensidigt bestämma över upp- eller nedgångar i normalarbetstiden finns redan, om än begränsad, på flera avtalsområden.
I år vill arbetsgivarna ta ett rejält kliv och få möjlighet att sluta betala övertidsersättning för det som i vanligt tal kallas planerad produktions-övertid.
Om kravet skulle förverkligas sjunker arbetsgivarens totala lönekostnader. Övertidstimmar, beroende på när de utförs, är upp till dubbelt så dyra som normalarbetstid. Förutom sänkta kostnader innebär arbetsgivarkravet också utökad makt och det triggar av förklarliga skäl motståndet ordentligt på den fackliga sidan.
Men i år förefaller arbetsgivarna vara redo att på allvar utmana i den här frågan, trots motståndet. Årets avtalsrörelse i industrin kan mot den här bakgrunden rubriceras som striden om tiden.
Hur flexibel arbetstid samspelar med eller påverkar löneökningar går att beskriva på följande sätt. Mot de fackliga lönekraven inom industrin på 2,8 procent har arbetsgivarna sagt sig vara villiga att gå med på löneökningar mellan 0,5 och 1 procent. Ser på förhand besvärligt ut.
Men. Om då den av arbetsgivarna önskade flexibla arbetstiden kastas in i avtalsekvationen blir det möjligt att ana hur en uppgörelse, åtminstone i teorin, skulle kunna konstrueras.
De lägre arbetskraftskostnaderna som följer av slopad övertidsbetalning skulle, helt eller delvis, kunna användas för att höja de ordinarie lönerna.
Men – och det är viktigt – detta är ett teoretiskt resonemang. Det finns en mycket stark motvilja mot utebliven övertidsersättning. Och att medverka till ökad arbetsgivarmakt över arbetstiden och dess förläggning står inte på den fackliga agendan. En sak är därför helt säker – striden om tiden kan bli en av vinterns tuffaste maktfrågor i avtalsrörelsen
