Det är så lätt att få uppskattning som man i mitt kvinnodominerade yrke som undersköterska. Delvis beror det väl på förväntningarna. Som man blir allt jag gör extra uppskattat. Det händer till och med att brukare har sagt åt mig att jag som kille inte ska behöva utföra en viss syssla, jag har nog viktigare saker att tänka på som man.
När någon av mina kvinnliga kollegor byter gardiner eller bjuder på nybakt är det bra, men om jag gör det är det fantastiskt. Jag får väldigt mycket uppmuntrande kommentarer och uppskattning för det jag gör, på ett sätt som de kvinnliga kollegorna inte kommer i närheten av.
När kvinnorna undrar om jag är lika duktig hemma, vet jag inte riktigt vad jag ska svara. Jag växte upp med en pappa som städade, bakade, lagade mat och tog hand om oss barn. Jag har aldrig vetat annat. Men det är många ögonbryn som höjs då jag berättar hur vi har det hemma.
Delvis beror nog detta på att det bland den äldre generationen var vanligare att kvinnorna skötte hushållet. Många män i den åldern jag träffat vet inte ens hur man kokar makaroner, och tanken på att de skulle hänga upp gardiner känns osannolik. Det betyder att jag kliver utanför den könsroll som de förknippar med en man.
Men det innebär också att jag möts av andra förväntningar som mina kvinnliga kollegor slipper. Som att jag som karl ska använda ryggen och lyfta upp den som fallit. Eller att jag förväntas kunna fixa tv:n som inte fungerar. Det förra gör jag naturligtvis inte, men det senare brukar gå bra. Nu tvivlar jag inte på att mina kvinnliga kollegor skulle fixa det precis lika bra, men de blir inte tillfrågade.
Sedan har vi det här med yrkesrollen och lönen. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag fått kommentarer som går ut på att jag säljer mig billigt på ett eller annat sätt. Både av brukare och anhöriga. Du som är så duktig borde jobba som läkare, kan det heta. Och så ibland med en kommentar om den låga lönen i mitt yrke, ett faktum som jag naturligtvis inte säger emot.
Det är ett dåligt värderat arbete med tanke på våra arbetsuppgifter. Vi ska med värdighet både för oss och brukaren ta hand om denne i ett av livets mest utsatta skeden. Det där många inte längre klarar av att ta hand om sig själva, och där vi får vara med på den allra sista resan. Finns det ingen anhörig är det vi som sitter där när döden närmar sig för att hålla handen. Ingen ska behöva dö ensam.
Men jag har provat på att jobba inom industrin vid det löpande bandet, och det gjorde mig oerhört uttråkad. Visst, lönen var betydligt bättre, men det får ni inte använda som argument för att be mig byta tillbaka om jag inte är nöjd. Det måste gå att jobba med något man trivs med, och samtidigt kämpa för bättre villkor och högre status. Det finns ingen anledning att låta sig nöjas.
Men så läser jag i tidningen om hur Liberalerna tycker att min yrkesgrupp har för höga löner. Att det vi gör är ett lätt jobb. Och jag tänker att det egentligen är bra att de svart på vitt visar hur de ser på oss på golvet.
För när de inte värderar oss högre än så, vilken slags vård förväntar de sig att få när de själva haltar över tröskeln till äldreboendet?
