Långt kvar till LO-krav på kvinnlig representation

Bara ett LO-förbund lever upp till LO:s krav på kvinnlig representation trots att man har haft 16 år på sig att driva igenom en förändring. IF Metall är ensamt om att få godkänt, på central nivå.

LÄS OCKSÅ: ”Våga se tjejerna som finns och lyft dem” – LO:s mäktigaste kvinna Ingela Edlund

– Jag önskar att jag kunde bli chockad men jag blir inte det. Fackföreningsrörelsen är inte ett dugg annorlunda än bolagsvärlden. Tyvärr.

LO-förbundens ambitioner på jämställdhetsområdet imponerar inte på Jenny Bengtsson, facklig feminist och ledamot av Hotell- och Restaurangfackets förbundsstyrelse.

Arbetets kartläggning visar att mycket arbete återstår innan LO-förbunden kan leva upp till LO:s 16 år gamla övergripande målsättning att ”alla beslutfattande positioner eller andra positioner” könsmässigt ska spegla medlemskåren. När det gäller förbundsstyrelserna är det bara två LO-förbund – IF Metall och Fastighets – som klarar det målet, med råge.

Seko och Transport faller på målsnöret. När det gäller förbundsledningar är det helt manlig dominans i GS-facket, ett förbund där en femtedel av medlemmarna är kvinnor. Samma sak gäller ytterligare fem förbund.

Jenny Bengtsson är inte nöjd. LO är långt ifrån ”befriat från patriarkala strukturer”.

– Det är bara så tröttsamt. Vi ska ju vara ett föredöme, säger hon och beklagar att hennes eget förbund backat när det handlar om könsfördelningen i förbundsstyrelsen.

Ett förbund står emellertid i en klass för sig när det gäller kvinnlig representation. Manligt dominerade IF Metall.  På sin kongress 2014 fattade IF Metall beslut om en kvinnlig representation på minst 30 procent trots att andelen kvinnliga medlemmar bara är 18,7 procent.

Arbetets genomgång visar att man på central nivå når upp till den ambitionen. Det är bara i fråga om förhandlingsdelegationer som man, med en hårsmån, missar den: Där är andelen kvinnor 29.2 procent.

– Det som krävs är ett oerhört målmedvetet och långsiktigt arbete, säger IF Metalls förbundsordförande Anders Ferbe.

Det händer att han möts av sura miner från manliga metallare. Varför ska kvinnorna ha ett större inflytande än vad som speglar deras medlemsandel är en vanlig fråga. En annan invändning är att ”det finns inga kvinnor”.

– Men det finns alltid kvinnor. Jag är emellertid helt övertygad om att ledningen måste gå i första ledet. Vi är fifty-fifty i vår förbundsledning nu.

Men varför måste kvinnorna vara överrepresenterade?
– Genusforskningen visar att det underrepresenterade könet måste upp i numerär för att få gehör. Bland forskarna säger man att det behövs 30 procent. Det måste man ta på allvar, säger Anders Ferbe.

Men IF Metalls kvoteringsmål är inte oomstritt. I LO:s granskning Jämställd representation 2013 varnas för att uppsatta mål inte med automatik leder till att makten delas. Man konstaterade också att det är de kvinnodominerande förbunden som mest aktivt arbetar med jämställdheten.

Metallaren Sofia Amloh är ersättare i förbundsstyrelsen men också kursledare i IF Metalls jämställdhetsutbildningar. Hon anser att ledningens engagemang har fått genomslag.

– Men arbetet har bara börjat. Många maktstrukturer finns kvar. Vi behöver fortfarande utveckla en strategi för att bryta dem.

Mycket handlar om organisationskulturen, påpekar hon. Ännu är det männen som dominerar mötena. De talar oftare och längre och har tolkningsföreträde. Jämställdheten sätts på prov först den dag då IF Metalls kvinnor inte bara kräver representation utan också ett reellt inflytande, anser Sofia Amloh.

– När vi börjar tillvarata de 30 procenten kommer nästa steg. Så fort vi börjar utmana kommer vi att stöta på patrull. Det måste förbundet vara berett på.

Jenny Bengtsson delar analysen:

– Får de kvinnor som sitter i styrelserna ta plats på samma sätt som männen? Där finns mycket mer att jobba med. Det är ett jätteproblem att kvinnor ofta blir nedtryckta.

I LO:s granskning från 2013 lyfts mansdominansen i forum där avtal och förhandlingar är i fokus fram som ett problem.

Tre år senare är bilden densamma, visar Arbetets kartläggning. HRF och Kommunal är ensamma om att ha procentuellt fler kvinnliga förhandlare än manliga. De två förbunden har också gott om kvinnliga ombudsmän med avtalsansvar. På andra håll är utfallet magrare. Målareförbundet har 10 procent kvinnliga medlemmar – och de saknar representation.

HRF:s ordförande Therese Guovelin menar att det handlar om att jämställdhetsarbetet måste börja från grunden:

– Det sker ofta en internrekrytering från förtroendemannaledet. Bra könsrepresentation i medlemsleden och bland förtroendevalda är basen.

När det gäller den tyngsta posten i förhandlingssammanhang, avtalssekreterare, finns det fortfarande bara två kvinnor i hela LO – Kommunals Lenita Granlund och HRF:s Malin Ackholt. Men jämställdhetsutbildaren Sofia Amloh ser ändå ljust på framtiden.

När får IF Metall sin första kvinnliga förbundsordförande?
– Ja, det är 10 000-kronorsfrågan. Jag hoppas att nästa ordförande blir en kvinna. Men om det inte blir så kommer nästa manliga ordförande att bli den sista mannen i raden, tror Sofia Amloh.

FOTNOTER: 1. Siffran gäller Kommunals största förhandlingsdelegation 2. Enligt Seko är andelen kvinnor i delegationerna lika stor som på avtalsområdet. 3. Siffran är hämtad ur LO:s rapport om representation 2013. Enligt Transport ligger nivån kvar. Noteras bör dock att LO inte fick tillgång till grundmaterialet.