Vi har blivit främlingar inför varandra. Enligt en ny rapport från ESO cementeras segregationen i Sverige, och allra tydligast visar den sig på bostadsmarknaden. Rapporten visar att det för personer födda i Sverige är vanligast att äga sitt eget boende, medan det för utrikes födda är vanligast att bo i allmännyttan. Och den klyftan består även över tid.
Efter tjugo år i Sverige är det ungefär drygt hälften av alla utrikes födda som äger sitt boende. Samma siffra för personer födda i Sverige är nästan 70 procent. ESO visar även att bostadssegregationen är intimt sammankopplad med möjligheterna till försörjning och arbete.
Segregation handlar inte bara om att människor bosätter sig i olika stadsdelar. Vi har en situation där makt och resurser koncentreras till vissa människor och vissa stadsdelar på bekostnad av samhällets mest utsatta. Och det påverkar även tillgången till vård och utbildning.
I Stockholms län går det exempelvis att se en tydlig utveckling sedan det fria vårdvalet och den fria etableringsrätten infördes. Privata vårdcentraler och friskolor etablerar sig oftare i områden som tjänar över medelinkomst – trots att dessa områden generellt är friskare än resten av staden.
Det finns flera politiska strategier för att mota segregationen och öka jämlikheten. För det första måste vi ha en rejäl nationell bostadspolitik. Är det rimligt att ett nationellt problem som bostadsbristen ska mötas med 290 olika svar från landets alla kommuner? För att bostadsbyggandet ska kunna vara det nationella och regionala åtagandet som det borde vara, måste kommunerna upplåta mark till hyresrätter och vilja vara en del av regionala planprocesser.
För det andra måste vi blanda upplåtelseformerna i nybyggnationer. Det räcker inte att enbart öka byggandet, vi måste också ha jämlikheten som övergripande målsättning när vi planerar och bygger nya stadsdelar. Att blanda upplåtelseformer på bostäder skapar mer heterogena stadsdelar och attraherar olika människor. Det måste till ett krav på att en viss andel av alla nybyggnationer ska vara hyresrätter, och vi måste sluta sälja ut allmännyttan.
Dessutom måste segregationen av välfärden utredas på riktigt. Den fria etableringsrätten för privata vårdgivare har skapat en slagsida i välfärden som är en grogrund för både ojämlikhet och ohälsa. Trots detta har regeringen backat från att utreda frågan. Det här handlar om en grundläggande syn på välfärd. Är det vårdkoncerners vinstintressen som ska styra hur utbudet av vård ska se ut, eller ska befolkningens hälsa göra det?
För det är inte bara den havererade bostadspolitiken som har skapat de växande sociala klyftorna. Under flera decennier har Sverige vuxit isär. Det är som en islossning i befolkningen där vi bara glider allt längre från varandra.
Effekten blir att det sociala och kulturella avståndet mellan oss också ökar – inte bara det rumsliga. På ESO:s rapportsläpp talade docenten Elisabeth Lilja om hur vi kan se att de sociala nätverken luckras upp som ett resultat av segregationen. Våra områden blir likriktade och vi blir främlingar inför varandra.
Det sägs att det inte går att bygga hus på rutten grund. Det stämmer. Det här är vårt lands ruttna grund: det splittrande klassamhället som cementeras genom segregationen. De samtal som regeringen och oppositionen nu för om bostadspolitiken måste förhoppningsvis mynna ut i reformer för ökat byggande.
Men det räcker inte. Regeringen måste driva fram en bostadspolitik för ökad jämlikhet också, och det fort. Högern kommer aldrig att göra det.
David Lindvall
