I veckan hävdade Palmes dåvarande statssekreterare Ulf Dahlsten med bestämdhet att mordet på Olof Palme i praktiken är löst, och hänvisar till de starka indicier mot Christer Pettersson som dock inte räckte till en fällande dom.
Hans teori är att hatet, det uppiskade hatet i dåtidens mediala stormakter Expressen och Dagens Nyheter och övriga borgerliga tidningar, ledde till att Christer Pettersson såg en möjlighet att dra personlig och troligen penningmässig nytta av att mörda en person med så starka fiender. Och Ulf Dahlsten är troligen mycket nära sanningen.
Genom misstag under vittneskonfrontationer och ett alltför senfärdigt intresse från polisen för att det faktiskt kunde vara en något nedgången alkoholist och inte en storpolitisk konspiration som låg bakom mordet gjorde att sanningen aldrig uppdagades trots att den syntes klar i ett tidigt skede.
Christer Petterssons namn var uppe i ett mycket tidigt skede av utredningen. En ointresserad Hans Holmer var dock mer inriktad på att se spionage, kontraspionage eller starka politiska krafter, inom eller utom landet, som skyldiga till mordet. Sydafrika kanske det var.
I Sydafrika fanns ju en regim som ogillade Sveriges och Palmes stöd till de svartas motståndsrörelse ANC. Eller högerextremister inom den svenska poliskåren. Att högersympatierna frodades inom delar av poliskåren var även det ett känt faktum.
Holmér och hans privatspanande vapendragare Ebbe Carlsson stannade slutligen vid det så kallade PKK-spåret. I något avlyssnat samtal hade en kurd sagt att det skulle hållas bröllop på gatan, vilket Holmér och Carlsson tolkade som att man skulle skjuta Palme. Saken var biff! Case closed!
Nu återstod bara att släpa fram de skyldiga i ljuset. Vilket Holmér lönlöst försökte göra resten av den tid han satt som Palmegruppens chef. Under denna tid delgav han också hemligt material till en journalist på Dagens Nyheter, Ann-Marie Åsheden. År 2012 Gav Ann-Marie Åsheden ut boken ”Förbannelsen”, i vilken hon försvarar Holmérs fokus på kurder och PKK-spåret som hon anser visst hade stor relevans.
Effekten blev dock den motsatta. Efter att ha lagt ifrån sig hennes bok är det nog få läsare som inte är fullständigt övertygade om att PKK-spåret var ett absurt stickspår rakt ut i ingenting.
Något halvår efter mordet på Olof Palme hörde jag själv från åklagarhåll den bestämda uppfattningen att detta mord aldrig skulle klaras upp så länge Hans Holmér satt kvar som chef för utredningen. Hans Holmér sades hantera utredningen som en äventyrsfixerad pubertetspojke.
De stora motsättningarna mellan Holmér och åklagarsidan hölls dock dolda ytterligare relativt länge, innan utredningen helt havererade och Holmér slutligen blev utbytt. Och ganska snart efter att han tvingades bort dök Christer Petterssons namn åter upp i utredningen. Men då hade alla möjligheter till en vettig utredning sedan länge kallnat.
Vi kan naturligtvis inte med bestämdhet veta. Domtexten i den sista rättegången mot Christer Pettersson innebär att det i praktiken blev omöjligt att knyta någon till mordet utan teknisk bevisning. Det vill säga, mordvapen, ammunition eller liknande måste inte bara hittas utan också kunna knytas till gärningsmannen under mordkvällen. Och då detta aldrig kommer att ske fortsätter spekulationerna, hur orimliga de ibland än ter sig.
Ulf Dahlsten har dock helt rätt när han pekar ut den egentliga gärningsmannen. Det var inte PKK, Sydafrika, högerpoliser eller den medborgargrupp som enligt de senaste skriverierna gick omkring i Stockholm med walkie-talkies under den aktuella kvällen.
Det var i stället hatet som dödade Olof Palme, det hat som piskats upp i ytterst etablerad media, inom den kraftiga majoritet av svensk media som då var och fortfarande är borgerligt styrd.
