I tidningen läser jag om hur det är vi kvinnor som är mest sjukskrivna. Framförallt vi kvinnor som jobbar i så kallade kontaktyrken, det vill säga i ett yrke där en del av vår arbetsuppgift är att ha nära kontakt med människor. Det är framförallt vi kvinnor i vården, i omsorgen och i skolan som blir sjuka av jobbet.
Jag behöver googla begreppet kontaktyrken när jag skriver den här texten. De tio första träffarna säger samma sak. ”Kontaktyrken kortar arbetslivet”, ”Ny studie: kontaktyrken sliter på din psykiska hälsa”, ”Psykisk ohälsa vanligast bland kvinnor i kontaktyrken” och så vidare. Kontaktyrke betyder högre risk för sjukskrivning.
Att vara med människor i behov av hjälp och inte räcka till gör något med en själv. Socialsekreterare, ofta med människors liv i sina händer, berättar om hur maxantalet ärenden en handläggare har är under ständig stretching. Förskolelärare med uppgift att se varje barn, men med så många barn att det inte går att se skogen för alla träd.
Hemtjänstpersonal utrustade med streckkodsläsare som registrerar tiden det tar hos varje gammal människa i behov av hjälp, som om effektiviteten var det avgörande i mötet. Forskningen är samstämmig.
Det är fantastiskt att jobba med människor. Men det sliter att göra det under tidspress och besparingskrav. Det sliter än mer att samtidigt ha låga löner (och därmed en egen ekonomisk oro) och dessutom bära huvudansvar för hem och familj.
Kvinnor i så kallade kontaktyrken går sönder.
I tidningen läser jag om hur regeringen satt målet för antalet sjukskrivningsdagar per år och medborgare till nio. Mer än så ska vi inte vara borta från jobbet. År 2020 ska vi vara där och vara friska. Männen når redan dit. Delar man upp sjukfrånvaron på kön har män i en majoritet av våra kommuner färre sjukdagar än nio redan nu.
Medan det bara är två kommuner i hela Sverige där kvinnor i dag har en genomsnittlig sjukfrånvaro i enlighet med regeringens mål.
Det är så att säga kvinnor i kontaktyrkena som sumpar statistiken. Men ärligt talat struntar jag i statistik och i målsättningar. Lite statistik har sällan dödat någon. Men att bli sjuk av arbete har däremot dödat fler. Det är det som spelar roll.
Att människor, framförallt kvinnor, i synnerhet de som jobbar i våra välfärdsyrken går sönder av att vara på jobbet.
I tidningen läser jag också hur Försäkringskassan ska börja granska arbetsgivare och arbetsmiljö där antalet sjukdagar är många. Efter åratal av hetsjakt på de sjuka där människor har förväntats bli friska av hårdare tag och sänkta ersättningar, kanske vi kan få börja prata om vad som får människor att sjukskrivas.
Kanske vi framförallt kan börja prata om varför kvinnor och i synnerhet kvinnor som jobbar med våra barn, våra gamla och våra sjuka blir sjuka av att arbeta. Kanske vi kan få till en satsning på arbetsmiljön för de kvinnor som i dag går sönder av att arbeta.
Kanske den satsningen inte skulle vara en endagarskurs i stresshantering, utan mer personella resurser till arbetsplatsen, höjda löner och dessutom politiska åtgärder för att möjliggöra att det privata livet blir mer jämställt.
Det vill säga satsa mot de orsaker som forskningen säger att vi blir sjuka av, i stället för att göra kvinnor ansvariga för sin egen symptomlindring. Det är vi väl ändå värda, vi kvinnor med kontaktyrken?
