För några nätter sedan väcks jag ur en dröm. Arga, pursvenska, mansröster skriker och svär. Jag tar några barfota steg ut på den snötäckta balkongen. Nedanför misshandlar två berusade män en tredje.
Efter dramat faller jag återigen i sömn, men denna gång med en tanke som inte vill släppa. Det råder med all rätt en sorts kollektiv depression i det här landet. Runt mig hör jag uppgivna suckar om vart världen är på väg.
Tankarna snurrar kring allt dåligt som händer. Våld, fundamentalism, nazism.
Det som är riktigt skrämmande är att det verkar som om dumheten också fått fäste i politiska system. Lagstadgas. Det sker här och nu.
– En varg blir aldrig vegetarian, säger den ungerska premiärministern Victor Orbán då han nu argumenterar för att införa en sorts superterrorlagar i landet.
Ungern vill göra ännu ett demokratiskt experiment. Genom att skapa ett snabbspår förbi konstitutionen ska regeringen kunna inskränka medias inflytande och snabbt föra över mer makt till militären. Allt i terrorbekämpningens namn.
I Polen har nya lagar införts som innebär att journalisterna ska skriva maktens berättelse. I Frankrike hämtar Nationella Fronten mer kraft från främlingsfientligheten och kan bli segrare i presidentvalet 2017. Ryssland ska vi inte ens tala om, och eländet i Syrien fortsätter. Dessutom verkar en man som vill tillåta tortyr och bygga en stor mur mot Mexiko bli en av de tyngsta presidentkandidaterna i USA.
Man kan säga vad man vill om Donald Trump men han har avkodat vad amerikanska väljare vill ha. Samma sak med Bernie Sanders, som talar om socialism.
Jag tror att deras gemensamma nämnare är att båda är politiker som först formulerar en vision och först senare funderar på budgeten, i stället för tvärtom. Det verkar som att både Trump och Sanders är nåt på spåren, men i sådana tider kan det gå lite hur som helst. Vem minns inte 1930-talets Tyskland?
Men det kan lika gärna svänga åt andra hållet. I all mörkerrapportering händer det också en massa bra saker. Förra veckan satt jag i en trång Röda Korset-lokal och slogs av hur många svenskar det var som kommit dit.
Det var fullt med lärare, byråkrater och pensionärer som ville vara med och lära flyktingar svenska. Bidra och samtidigt själva berikas av andra.
Det fanns något starkt och bra där. Kanske finns det någon sorts rekyl, att när det ser allt dystrare ut -mobiliseras humanismen. Allt fler människor kliver fram och vill göra något som är större än de själva.
Den tanken värmde mig.
