Utan rättigheter

I inledningen håller poeten en smått pinsam uppläsning, inför en skral publik i en stor och stel lokal. Har någon en fråga till honom? Nej, det har de inte.

Vi möter, enligt tonårssonen, en misslyckad poet som borde fixa sitt liv. En skribent som inte går att lita på -eftersom han recenserat sig själv, skrivit ner sin egen ”skitbok”, enligt förlaget. Och en son som vill ha mat på bordet. Som undrar om det finns mera pengar.

Det blir nyckeln till varför författaren hamnar på Yarden, arbetsplatsen långt ifrån svenska modellen med kollektivavtal och schysta villkor, där hela arbetslaget är ytterst tillfälligt anställt, där varje misstag bestraffas.

Vilket land kommer han ifrån, frågar arbetskamraterna. Sverige? Varför tog han då det här jobbet? Han fick inget annat, säger mannen som nu blivit en siffra, ”11811”, eller en orange prick i ett hav av vita bilar som mellanlandat i hamnområdet.

Regissören Måns Månsson har gjort en fri tolkning av Kristian Lundbergs mästerliga bok Yarden från 2010. Det blir en vacker och mörk film om att tvingas stå ut med ett ovärdigt arbete, om kampen för överlevnad, om makt och underordning.

Ita Zbroniec-Zajts foto är stilrent och symboliskt, rör sig från havet av bilar till det mörka havet utanför Malmös kust där författaren letar frihet genom dykning.

Kristian Lundbergs bok är poetisk, djup och göder klasskamp. Den beskriver en uppväxt med en psykiskt sjuk mamma, med drogmissbruk, med en pappa som förskjuter honom, med ångest. Tiden på Yarden pendlar mellan att vara ett besök och en återkomst, en väg rätt ner i brunnen. Han hör mammans röst: ”Det var väl det vi alla visste, du är förstörd”. Han ser sig i spegeln: ”Klass. Tillhörighet. Att frysa”.

Sara Nameths bearbetning av manuset rör sig rätt så nära handlingen i boken, men här blir huvudpersonen mer en medelklassperson som hamnar i ekonomiska svårigheter och som till en början tycker att arbetet är ”intressant”. I filmen blir bilen och sonens platt-tv utmätta, och han tvingas sälja sin dykutrustning. I boken försöker han sälja av sina böcker.

Anders Mossling, tidigare mer känd i Danmark, gör en fin roll som författaren. Med en allt större uppgivenhet försöker han ställa tillrätta, saker måste vara missförstånd. ”Vi har inte satt igång larmet”, säger han men möts av vaktens obönhörliga krav på rapport: ”Vad har du för nummer?”

Arbetskamrater blir av med jobbet på stående fot, eller kommer aldrig tillbaka. Mosslings rollfigur försöker gå emellan. Men en dag är hans eget passerkort spärrat: Fick han inte sms:et? Han river av sig arbetskläder-na, slänger dem mot vakten, men plockar sedan upp dem, viker och lämnar över. De anställda på Yarden har inga rättigheter.

Svärtan ligger som ett filter över filmen, utan att arbetsskildringen blir tydlig: Vad är det som gör jobbet så slitsamt?

Och medan Lundberg hittar – om än bräcklig – solidaritet och vänskap, blir filmen mer en fråga om att äta eller ätas. Och ett bonussystem där angiveri ger högre lön, som kan kompensera för avdragen för sena ankomster – som räknas i sekunder.

Yarden har biopremiär den 11 mars.

LÄS OCKSÅ:

Publiksiffror inget problem i Göteborg