Läge vara rädd om ordningen
Är fackföreningsrörelsen så försvagad och internt oenig att en väl sammanhållen och militant arbetsgivarvärld kan diktera villkoren på hela arbetsmarknaden? Frågan kan förefalla utmanande, men mot bakgrund av de krav som arbetsgivarna, både privata och offentliga, formulerat är frågeställningen långt ifrån orimlig.
Sifferlösa avtal som löper tillsvidare, slopade eller sänkta ob-ersättningar, ensidig rätt för arbetsgivaren att friare förlägga arbetstider utan övertidsbetalning och frysta ingångslöner är exempel på arbetsgivarnas avtalskrav.
Sällan har så många krav på långtgående förändringar av avtalen presenterats som i år. En rimlig fråga är varför arbetsgivarvärlden just nu satsar så hårt på så många områden.
Att LO-samordningen misslyckats är väl känt liksom att lönekraven från facken därför är olika. Att Kommunal varit och till dels fortsatt är upptaget med interna problem är lika välbekant. Så visst är löntagarfronten inom LO försvagad. Det kan locka arbetsgivarna att försöka flytta fram positionerna.
Men vad betyder eventuella framgångar för arbetsgivarna i vinterns och vårens förhandlingar? Ligger det i deras långsiktiga intresse att pressa tillbaka splittrade löntagare så långt det går? Är det ett långsiktigt framgångsrecept att försämra villkor, tvinga fram eftergifter och så vidare?
Den modell för lönebildningen som nu existerat i snart 20 år, Industriavtalet, har ju inte varit till någon arbetsgivares nackdel, snarare tvärtom.
Stabiliteten har varit betydande på arbetsmarknaden. Löneökningstakten har utvecklats i takt med omvärlden. Konflikterna har varit få. Konkurrenskraften har värnats.
Om den modellen bryts sönder genom att arbetsgivarna utnyttjar split och splittring hos motparten inställer sig genast en undran – vad ska arbetsmarknaden använda i stället?
Så länge det saknas ett fullgott svar på den frågan är det huvudlöst och direkt kontraproduktivt att försöka sätta sina motparter i så besvärliga situationer som möjligt. Omsorgen om den ordning som råder vilar på båda parter.
Och även om fackföreningsrörelsen visat sig inte klara enighet inför årets förhandlingsrunda är det farligt att underskatta de enskilda fackförbunden och den sammanhållning som ändå finns. Det lär oss inte minst historien.
Fler än en gång tidigare har allt för mycket av ”sturm und drang” på arbetsmarknaden lett till rop på hjälp från arbetsgivarhåll, framför allt inom näringslivet. Splittringen på arbetsmarknaden har visat sig dyrköpt på mer än ett sätt.
Lösningen har för arbetsgivarna varit att söka stöd hos LO för att försöka återskapa eller återvända till någon form av reglerad samvaro, oavsett hur den formas. Ska det hända igen?
