Vi är många som når den där punkten då kropp och sinne inte längre orkar. Och även om det kan kännas tröstlöst, vet jag nu att det finns hopp. Min egen resa dit var dock lång.
Den som träffar mig skulle nog tycka att jag är en riktigt social typ. Som hörs och syns och hittar på galna upptåg. Rätt stabil. En sån där som folk kommer till för råd, med förtroenden och problem.
Och även om det inte är helt fel, så är det inte rätt heller. För det är något som gnager i mig. Jag minns inte riktigt när det började. Om det var när jag var barn, i otryggheten som rådde när pappa inte var hemma. Eller på skolgården där jag i nio år var det svarta fåret. Eller om det kom efteråt, när jag agerade dörrmatta; jag hade inte den bästa självkänslan efter uppväxten.
Stunder gick det att mota bort, andra gånger inte alls. Jag var inte medveten om vad det var förrän långt senare. Men jag var nära gränsen. Som då jag i åttonde klass satt under grenen jag valt ut med repet i handen. Den gången kom en hund med ägare och störde, så jag gick därifrån. Men det var nära.
Jag har aldrig efter det stått där, på randen. Men jag har inte heller kunnat känna mig hel och hemma. Ibland är jag som en antropolog från en helt annan planet, som undrar vad jag gör här. Om det finns någon plats där jag inte står utanför och kan känna gemenskap.
Känslorna, tillsammans med alldeles för mycket att bära, ledde till en kollaps. Jag tog på mig och ställde upp, för jag trodde att det skulle vara vägen in. Så kraschade jag på golvet. Nästintill naken låg jag på golvplattorna, kräktes då jag försökte resa huvudet, allt snurrade runtom. Hjärtat löpte gatlopp och huvudet höll på att sprängas. Efteråt sov jag bort nästan ett dygn. Hos läkaren sedan var mitt övertryck skyhögt. Jag fick antidepressiva och blodtrycksmedicin och fortsatte köra på i samma spår. Jag bad om hjälp, men runtom mig hade ingen tid.
Så jag slöt mig, långsamt. Trampade vatten och när jag hastigt förlorade först min far och senare en av mina bästa vänner, hade jag varken tid eller ork att sörja. Jag sprang vidare, drog jag på mig alla sjukdomar jag kom i kontakt med. Jag var ständigt dålig. Jag hann aldrig stanna. Jag blev liggande framför den stora väggen.
En del av mig undrade hur det kunnat gå så långt. Andra delar var förtvivlade över att sakna kraft. Att känna mig som en börda. den totala orkeslösheten som inte ville gå över. Ilskan för att förändra, viljan – men att inte orka. Det var bland det värsta jag varit med om.
Och så en dag mötte jag henne. Hon fick mig att slappna av och andas ut. Och jag har fått mig en tankeställare då det gäller prioriteringar. För i backspegeln är allt så klart. Jag behöver inte ta på mig för att räcka till. Jag måste inte vara duktig för att duga. Och jag behöver inte bära sådant jag inte vill. Så jag har städat ryggsäcken, kastat ut och sagt hej då. Det viktiga är kvar.
Ja, vi är många som når den där punkten då kropp och sinne inte orkar längre. Jag ska inte vara den som säger att om jag klarade det, så kan du också, för jag vet inget om dina erfarenheter eller ditt bagage. Jag menar bara att det finns hopp.
I mitt fall var det tack vare någon som hjälpte mig att slappna av och packa upp.
Daniel Lehto
