Den stora maskinen som kör över allt i sin väg

Sedan Alice Munro fick nobelpriset 2013 har det funnits ett stort sug efter noveller i Sverige. Varje säsong introduceras ett par nya novellister och det senaste fyndet heter George Saunders.

Tionde december är hans fjärde novellsamling och den första som översätts till svenska. Den fick ett stort genomslag i USA när den hamnade som ”Best Read” på Times Magazines omslag 2013.

Jag upplever först Tionde december som en socialrealistisk novellsamling, med berättelser om socialt utsatta människor. Här får vi bland annat möta en desillusionerad Irakveteran, en dyster butiksägare, en morddömd fånge som deltar i ett psykologiskt experiment. Men under läsningen framträder snarare en sorts dystopier.

I min favoritnovell – ”Simpli-caflickorna” – får vi följa en kontorsnisse som plågas av dåligt samvete över att han jobbar för mycket och ger sina barn för lite uppmärksamhet. En dag vinner han på lotto och bestämmer sig för att köpa en present åt sin äldsta dotter. Det blir ett par ”Simplicaflickor” – migrantarbetare som man ställer i trädgården och kopplar ihop genom en sladd i hjärnan.

På så sätt skruvar Saunders upp fenomen i samtiden och gör dem groteska. Det amerikanska samhället behandlar redan nu sina papperslösa invandrare som skräp – vad händer om man drar det lite längre?

Samtidigt finns det ofta en missriktad kärlek i Saunders noveller. Simplicaflickorna är egentligen alldeles för dyra för pappan, men vad gör man inte för sina barn?

I en intervju har Saunders sagt att kapitalismen är som en stor maskin som kör över allt i sin väg. Men att det mellan hjulen på maskinen kan finnas värme och kärlek. Jag läser det som en slags poetik.

Rasmus Landström