Plågsamma sanningar om vanvård och avskärmning

Som ung arbetade jag extra och sommarvikarierade på ett äldreboende. Trots att jag för det mesta hade en känsla av otillräcklighet och att varje arbetspass var en kamp mot tiden stod jag ut. Jag visste att jag inte skulle bli kvar.

Bibliotekarien och litteraturkritikern Sebastian Lönnlöv har skrivit boken som jag hade velat skriva om min tid som vårdbiträde. I Varje dag är en vårdskandal berättar han om sina erfarenheter från ett demensboende. Det är en plågsam bok att läsa eftersom han skriver om ett ämne som är tabubelagt och som samtiden inte vill kännas vid: att hamna i händerna på människor som inte har tid, resurser eller djupare kunskap om hur det är att sköta en dement person.

Boken inleds med en önskan till författarens tänkta framtida vårdpersonal: ”Ni måste försöka förstå vad det innebär för mig att vara jag. Försök i alla fall. Hur trötta ni än är. Hur mycket ni än vill vara någon helt annanstans. Rör vid mig. Se mig. Ge mig en minut av ditt arbetspass.” Själv hade han aldrig tid, mod eller ork att stanna till. Det dåliga samvetet gnager ständigt och håller honom vaken på nätterna. Som timvikarie befinner han sig längst ned i hierarkin, under undersköterskor, sjuksköterskor, läkare och chefer.

Den fasta personalen håller varandra om ryggen. ”Du lär dig också att det värsta du kan vara, i dina arbetskamraters ögon, är moralist. Går du över för många gränser kommer du att frysas ut, men går du över för få kommer ingen att lita på dig.” Du ska inte göra dig viktig och hos vissa i den fasta personalen finns det en upprorsanda som gör att lagar och regler måste brytas.

Sebastian Lönnlöv riktar en svidande kritik mot äldreomsorgen men visar även en förståelse för personalens omöjliga och omänskliga arbetssituation. Han använder ordet vanvård som är ett omstritt begrepp eftersom det är ”en stark anklagelse om misskötsel eller misshandel som orsakar psykiska eller fysiska skador.”

Det dagliga arbetet kräver en viss typ av våld eftersom vardagliga vårdsituationer tvingar personalen att använda metoder som strider mot den personliga integriteten eller lagen. För att sätta upp en sänggrind krävs ett tillstånd men om det finns fallrisk måste åtgärder vidtas för att rädda liv. Att tvätta underlivet på en människa som spjärnar emot resulterar i att personalen tvingas hålla fast den äldre.

Den som sitter i rullstolen och vill upp får ett bord som frihetsberövar hen. Gränsen mellan professionell distans och total avskärmning är hårfin och något som de flesta inom vården kämpar med varje dag.

I mataffären tycker sig Sebastian Lönnlöv känna igen ansikten från äldreboendet trots att personerna för länge sedan är döda. Sorgen kommer över honom att han inte orkade lyssna eller tog sig tid: ”Det enda jag har kvar är futtiga fragment av hela liv. Människor jag aldrig kom särskilt nära, men ändå inte kan bli kvitt.” Han vet aldrig om han älskar eller hatar sitt jobb, om han duger eller inte.

Det är en sorglig och viktig bok Sebastian Lönnlöv har skrivit. Personliga reflektioner och erfarenhet blandas med ren fakta om geriatrik, socialtjänstlagen, rapporter från utredningstjänster och Socialstyrelsens regler. Språket är poetiskt och gör, trots det tunga ämnet, boken lättsam att läsa.

Jag väcks abrupt när han avslutar boken med att sakligt berätta hur människan förändras av åldrande. Han går igenom nästan varje kroppsdel och det är som ett uppvaknande; en förståelse för varför det krävs utbildad personal som tar hand om oss när vi blir äldre.

Soledad Cartagena