Vid sidan av spriten

Alkoholens anhöriga bildar en sorgekör som släpps loss i teaterversionen av Susanna Alakoskis April i Anhörigsverige. Charlotta Kåks Röshammar ser en vacker uppsättning som är politisk och känns i kroppen.

En efter en sätter de sig trevande på stolarna längs väggarna. Anna Wallander, Annika Hallin, Emil Ljungestig, Ulf Eklund och Kalle Westerdal; besökare under anhörigträffen på slottet vid slättlandskapet, får vi veta senare.

Klinikljuset studsar mot väggarnas korrugerade plast. Ensamhet skriks ut i tystnaden. Vem ska komma till undsättning? Uppsättningens fem skådespelare är redan där.

Men regissören Monica Wilderoth släpper inte in någon terapeut, gör ingen djupdykning i olika rollfigurers olycka. Hon gör som Susanna Alakoski i April i Anhörigsverige: släpper fram kören. Och hon renodlar och lyfter bokens innehåll till en nittio minuter intensiv enaktare.

Just som tystnaden blir outhärdlig bryts den av anhörigrösternas sorgesång: ”Vi var många”.

Hur många anhöriga till alkoholister och narkomaner finns det i Sverige? Runt två miljoner. Genom boken (från 2015), som är en blandning av nutida dagboksanteckningar, minnen och citat, lyfter Alakoski fram dem som ofta blir bifigurer till ”litteraturhistoriens oändliga mängder av supande män”.

Lars Östberghs scenografi är sparsmakad – tio svarta pinnstolar, några träbord – och lämnar fokus åt gestaltandet: röster, kroppar, samspel, dans, poesi, komik.

Replikerna studsar, fångas, landar i en rörelse. Skål! ”För att våga”, säger Emil Ljungestig – medan Anna Wallander gömmer sig under bordet – och frågar runt: Vad gjorde att du klarade dig? Att klara sig är en komplicerad fråga.

Ljungestig blir så den skolpojke där lärarna ser symptomen som problem, utan att upptäcka kopplingen till föräldrarnas supande. I stället för att sitta trygg i sin stol, serveras han ständigt nya stolsryggar/berg att forcera, av en stöttande Kalle Westerdahl. Vars roll övergår i en skräck-injagande lynnig patriark, som skrattar, skriker, gråter, ber: ”Kom till pappa!”

Det handlar inte om vilket barn som fick pasta och salt till middag, vem som hittade vinet bland kläderna, vem som inte trodde på sin pappas lögner. Roller flyter in och ut ur skådespelarna, blir något större, en kollektiv berättelse: Alla och envar fick pasta med salt, fick torka blod och spyor, lämnades övergivna.

Anna Wallanders rollfigur håller fast vid Whitney Houston, stjärnan som föll, föll offer för kokain, men som också var en anhörig som försökte göra sig fri från maken Bobby Brown. En falsk, hes, sprucken ton fyllde Globen, berättar Wallander och sjunker ihop till gåshudsvackra ”I will always love you”, vilket kunde vara föreställningens dramatiska slut.

Men pjäsen vill mer, vill ge hopp och förslag på lösningar. Anhörigkören har hatat, lidit, ursäktat, förlåtit. I en hjärtskärande scen säger de att det också fanns saker att tacka för. Små saker, stunder då föräldrarna gjort det som anstår en förälder, upprätthållit rimligheten, som i ett struket lucianattlinne. De sitter tätt ihop på ett av borden; läkningen ligger i att vara älskad.

Det är en politisk pjäs. Vad skulle hända om framtidens regering satsade, ja rent av slösade, på två kommande generationer? När scenen blir till en skolgård, och lekande barn kastar en rulle mellan sig, delar de ut medaljer till den som missar.

Moraliserandet kring alkohol och droger står inte i fokus – det vi ser är konsekvenser, orimlighet, ickeliv för omgivningen och oändligt många stolsryggar att forcera.

Eller: ”Jag har aldrig hört en anhörig vilja släppa narkotikan fri”. En vacker föreställning som känns i kroppen – jag hoppas att den får en stor publik.