Bland delfiner och turister

Det är december, högsommar på södra halvklotet, och 31 grader varmt.

– Egentligen är det här vår lediga dag, men ibland blir det så att vi jobbar även på måndagen, berättar Louis Frederick Verboppe.

Stränderna häromkring har varit hans arbetsplats i tjugo år. Han har avancerat från sitt första jobb då han som femtonåring  städade den strand på den lilla ön Benitiers som båten Le Soleil Royale även i dag ska ta turisterna till. Det var inget bra arbete, tycker han i dag.

– Men nu trivs jag, jag tycker om att köra den här båten, tycker om att träffa turisterna och visa dem delfinkolonin.

Delfinerna väntar vid mynningen av en mindre flod. De kommer dit varje morgon, lockade av sötvattnet. Den som vill få se dem  måste vara här i tid, senare på dagen har de vänt ut till havs igen.

Vi ligger och guppar i de små vågorna. Inte bara Le Soleil Royale, som Louis nu rattar försiktigt mellan delfingrupperna som mäktigt höjer och sänker sig runt oss – här är över femton olika turistbåtar.

Unge kollegan Danny, mörk med en del av det krulliga svarta håret blonderat mitt på hjässan, är lätt att känna igen nere i vattnet. De franska turisterna kämpar för att hänga med honom för att få  simma ihop med delfinerna. Louis håller van koll på både delfin- och människogruppen i vattnet.

Året runt gör de två samma tur, tisdag till söndag, med bara måndagen som (oftast) ledig dag. Ingen semester och 2 000 kronor i månaden i lön.

Louis Frederick Verboppe klagar inte, men det är uppenbart att han har andra förhoppningar för sina barn än att de ska följa i hans fotspår. Skolan på Mauritius är en rättighet – men ingen plikt.

Men barnen ska studera vidare. Louis ser stolt ut när han berättar om fjortonårige sonen – han har precis fått antagningsbeskedet till fortsatta studier, och han var etta i sin grupp att bli antagen.

Halv fyra på eftermiddagen tuffar Le Soleil Royale tillbaka mot stranden. Nu är det bara lite städning och förberedelser för morgondagen kvar innan Louis och Danny packar ihop för dagen.