Vissa dagar ställer jag frågan rakt ut i luften: Varför gör de det?
Jag har läst böcker och forskningsrapporter, lyssnat på radiodokumentärer och sett det dramatiserats. Gått på föreläsningar och läst kurser på universitetet. Jag lyssnat på vänner, träffat patienter och suttit på andra sidan telefonen.
Jag tänker att jag borde veta. Ha tillräcklig med kunskap och erfarenhet att förstå. Men vissa dagar hjälper det inte med statistik och välutvecklade teorier. Det ter sig ändå helt obegripligt. Mäns våld mot kvinnor.
Berättelserna. Min kompis unge. Hon är sju år gammal, och några killar på skolan har satt det i system att tvinga med en eller två tjejer till den lilla gräsplätten bakom gympasalen. Där håller en fast henne. En juckar mot henne. De andra tittar på. Ibland filmar de.
Min egen högstadietid. Killar i klassen som lyfte upp en av oss och bar ut. La oss i snöhögen utanför lärarrummet och försökte dra av kläderna. Skammen om man sa ifrån. Och skammen om man inte gjorde något alls.
Min granne. Jag vaknar på natten av att hennes sambo skriker jävla hora om och om igen. Hon gråter. När jag ringer på, flinar han och undrar om jag tror att han slår henne. Hon berättar att han bara skojade.
Min vän. Som gång på gång säger att hon borde vetat bättre. Lägger ansvaret för hans agerande på sig själv. Som om en tjej inte har rätt till sin egen kropp om hon väljer att ta med den kroppen till en mans lägenhet för att se en film, dricka vin och fortsätta det där samtalet de hade på ett kafé förra veckan.
Ibland har jag haft vänner som påpekade det absurda i att våldet ändå av FN liknats vid en epidemi, och att det är vi, i en hyreslägenhet på hemlig adress, som försöker ta ansvar för konsekvenserna. Man måste kunna skratta åt det, när det känns som orimligast. Sen behöver man jobba vidare.
Vi har skrivit texter, anordnat seminarier och demonstrerat. Försökt förklara. Pratat om strukturer och maskulinitetsnormer. Om lagar, löner och att det är ett problem att till småbarn säga att pojkars kärlek kommuniceras med en knuff eller ett nyp. Om att makt och våld hänger ihop.
Ändå. Vissa dagar är det för mig så obegripligt. När det kryper in under skinnet. När det handlar om oss människor av kött och blod.
De senaste veckorna har det pratats mer. Om sexuella trakasserier och annat våld. Kvinnor och tjejer har berättat om individuella erfarenheter, från arbetsplatser, fester och promenader hem. Tillsammans väver de en matta av en struktur.
Om mäns makt över kvinnors kroppar. Och mäns våld mot dem.
En del har valt en ensidig och rasistisk analys. De basunerar ut den om och om igen. Det är att göra hela det här samhället en otjänst. Ingen rasistisk politik i världen kommer få våldet att upphöra. Bara osynliggöra de strukturella och möjliga lösningarna.
Den som säger sig värna min och andra kvinnors kroppar, först när det går att plocka högerpopulistiska poäng på den, är en hycklare. Eller saknar kunskap. För om du läser alla böcker, lyssnar på alla dokumentärer, svarar i telefonen på andra sidan.
Kanske kommer du trots det att ställa den där frågan rakt ut i luften. För våld är ändå, trots allt du läst, så smärtsamt obegripligt när det letar sig in under huden. Men du kommer inte kunna värja dig från att det där våldet, är mitt och ditt ansvar, och att rasistiska slagord inte är lösningen.
