Bortom Kommunals storm
Det är ett allvarligt skadat Kommunal som ger sig in i avtalsförhandlingarna. Förtroendet hos medlemmarna är sargat och därmed är också förhandlingspositionen svag.
Året då den särskilda satsningen på undersköterskor skulle dominera nyhetsförmedling och förhandlingar har utvecklats till en veritabel mardröm.
Kraften i den storm som skakar Kommunal är dessutom så stark att stora delar av fackföreningsrörelsen med eller mot sin vilja dras in i turbulensen. Arbetet med att vässa argument, mobilisera medlemmarna bakom krav, förankra och utarbeta viktiga utspel hamnar i bakvatten hos hela fackföreningsrörelsen.
Förbundsledningar är i stället fullt upptagna med att förklara vilka representationsregler som gäller, vilka fastigheter som ägs och hur lägenheter fördelas och/eller lämnas eller inte lämnas till bostadsförmedlingen.
Bortom den storm som skakar Kommunal efter avslöjanden om vidlyftig representation, ”inspirationsresor”, satsningar på lyxrestauranger i egen regi, obetalda semestervistelser och lägenhetsaffärer radar nu de viktiga, kärnfackliga, frågorna upp sig.
Men förutsättningen att agera och fokusera på det viktiga har spelats bort. Och detta i en situation där motståndet och arbetsgivarkraven är mer utmanande än kanske någonsin.
Arbetsgivaren, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), har inför förhandlingarna formulerat långtgående krav på förändringar av avtalet och på allvar utmanat Kommunals medlemmar.
Krav på att ta bort lägstlönerna i avtalet, slopa ob-ersättningarna och övergå till sifferlösa avtal var den julklapp den nya röd-gröna majoriteten formulerade.
Mot denna utmaning står nu ett skakigt förbund som redan sett tusentals medlemmar gå ur och där förtroendet för ledningen hos de kvarvarande medlemmarna är mindre än kanske någonsin.
I stället för en tuff facklig attityd och fräna utspel där undersköterskornas arbete och låga löner ställts i centrum befinner sig förbundet i en närmast hopplös situation.
Krishantering har kommit att ersätta avtalsförberedelser och en nödvändig mobilisering bakom avtalskraven. Det är en dålig ordning, men självförvållad och en följd av bristande omdöme.
Det som uppdagats kommer inte att underlätta ansträngningarna att nå en uppgörelse som uppvärderar undersköterskorna lönemässigt. Kanske räcker inte ens det utlovade stödet från de manligt dominerade industrifacken.
Risken är i stället, åtminstone i dagsläget, att förhandlingspositionen är så försvagad att betydande eftergifter kan krävas för att nå ett anständigt resultat i förhandlingarna.
