Dags att byta om och knalla hem
För ett tag sedan blev jag formellt pensionär. Från en tisdag till en onsdag inträffade förvandlingen. Och det hände på en mycket liten ö mitt ute i Indiska oceanen.
Eftersom tiden där är tre timmar mer än i Sverige betydde det att det hade dröjt tre timmar till innan jag hade fyllt pension om jag stannat hemma. Sådant tänkte jag på där.
När jag vaknade denna onsdag morgon fann jag alltså mig själv förvandlad till pensionär. Till min stora förundran, måste jag säga.
Hur gick det här till!? Och vad fort det gick. Det var ju inte alls så förfärligt länge sedan jag klev in på min första redaktion som praktikant.
Och just nu! Nu när jag tycker att jag börjat kunna det här!
Jag blev ordentligt firad. Champagne från svärmor som min fru smugit med i handbagaget. Och så kom två damer från hotellet med en söt liten tårta som hade ett minifyrverkeri uppepå.
Vänner på Facebook hurrade förstås men talade också om hur de trodde att mitt liv nu skulle förändras. Att jag skulle börja samla snörstumpar och sätta upp rabattkvitton på kylskåpsdörren. Att jag varje morgon skulle vakna klockan tjugo över fyra och rastlöst vänta på morgontidningen. Att saker som jag tidigare gjorde så där i förbifarten i fortsättningen skulle bli projekt.
”Fullt upp i dag. Frostat av frysen och pantat burkar.”
Nu skiljer sig dock min övergång från många andras. Jag stänger inte av så där tvärt, som när man lämnar passerkortet, tömmer skåpet och säger hejdå.
Jag fortsätter ett tag till med det jag hållit på med – som just nu till exempel. Men ändå.
Nu anses jag ha jobbat färdigt. Nu har jag gjort det som förväntats av mig. Nu anses det vara dags för mig att gå till omklädningsrummet, byta om och knalla hemåt samtidigt som matchen fortsätter.
Där på den lilla ön mitt ute i havet var det inte mycket som distraherade tankarna första pensionsdagen – mer än att titta på fåglar och getingar som kom till poolkanten för att dricka vatten.
Det var några dagar kvar och hemresan närmade sig. Nu skulle vi alla tillfälliga gäster här på hotellet och stranden snart vara borta. Det trevliga portugisiska paret som pratade norska. Danskan med det hysteriska skrattet. Den krumma gubben med frun i rullstol. Fransmannen som alltid satt i strandbaren med en whisky redan tio på morgonen.
Tätt efter oss kommer nu vattnet och fyller igen hålen efter våra fötter i sanden.
Andra anländer, tar vid och lägger sina handdukar för att markera de solstolar vi just låg på.
”Every step of the way we walk the line
your days are numbered, so are mine”
Som Dylan sjunger.
I det läget fanns det bara en sak att göra.
Gå ner till baren och be om en mycket kall Phoenix, lägga sig i hängmattan och titta upp på den svarta himlen där det i det kompakta mörkret mitt ute i havet faktiskt går att se Andromedagalaxen med blotta ögat. Den syns som en liten, liten dammtuss där uppe, 2,5 miljoner ljusår bort.
