Magnus von Horn. Foto: Christine Olsson/TT

På måndag ska fjolårets bästa filmer utses. Fyra Guldbaggar kan det bli om det vill sig riktigt väl för filmen Efterskalv, av långfilmsdebutanten Magnus von Horn.

Om regissören Magnus von Horn gjort sin film Efterskalv i Polen hade det blivit en kortfilm.

– Jag säger det halvt på skämt. Men konfrontationerna hade kommit till sitt klimax tidigare, säger han om filmen som visar tre generationer män med undertryckta känslor. Där lillebrors fråga om hur de andra mår blir hängande i luften.

Efter ett tiotal år i Polen, först internationella filmskolan i Lódz, sedan bosatt i Warszawa med polsk fru och en dotter – ser han Sverige utifrån, och det han visar i sin film är (förvisso inte representativt för alla svenskar, påpekar han) den svenska landsbygden och män som saknar ett känslomässigt språk.

Magnus von Horn växte upp Kullavik utanför Göteborg, i en övre medelklassmiljö. Inte landsbygden.

– Men jag var mycket på landsbygden när jag var liten. Min farfar var bonde, min pappa växte upp på en gård utanför Örebro, med många hundar. Farfar i filmen är en kopia av min farfar, han fick en stroke och kunde inte prata.

I filmen får dock farfaderns ickepratande en annan funktion: en förlängning av den kedja av uteblivna samtal som såväl huvudpersonen John – artisten Ulrik Munther – och hans far ger uttryck för. Också i omgivningen hålls mycket inne: hos lärare, elever, grannar.

Efterskalv handlar om våldet, om ondskan och dess mekanismer, vilket intresserat Magnus von Horn länge. John kommer tillbaka till hembygden efter att ha avtjänat sitt straff på ungdomsanstalt för att ha strypt sin flickvän. Kan han börja om? Kan omgivningen förlåta?

Till sina tidigare kortfilmer (bland annat Guldbaggenominerade Utan snö) har han hämtat material förhörsprotokoll, så även här. Hur kunde det komma sig att en 15-årig pojke, som inte är särskilt marginaliserad, blev en mördare?

– Jag hade otroligt mycket material: fakta, förhörsprotokoll, specifika dialoger, som fascinerade mig.

Materialet var som en pjäs: En kille inte helt olik Magnus själv, som pratade om vad som hade hänt, och som försökte ta konsekvenserna som en vuxen trots att han var ett barn.

– Det var så hemskt och starkt. Och omöjligt för mig att säga att något liknande inte kunde ha hänt mig som 15 åring, och det provocerade mig.

Magnus von Horns föräldrar – pappa it-konsult och mamma som var hemma med barnen men som börjat plugga igen – hade inget med filmvärlden att göra, men de stöttade honom att bli precis vad som helst.

Han testade olika konstnärliga genrer, men fastnade för filmen och valde den hårda filmskolan som bland andra fostrat Roman Polanski. Skolsystemet långt ifrån demokratiska uppfattningar passade honom. Inget skulle klippas för övnings skull; allt inriktades på goda idéer, filmskapandet.

– Inget alla ska med, säger Magnus von Horn.

Vad gav det dig?
– Jag fick jobba hårt och öppna mig känslomässigt. Gör du inte det får du smäll på fingrarna. Du kan inte sitta och vara safe utan att konfrontera dig själv och det du känner. Eller klä in saker i fina ord, då får du smäll också.

Smäll, hur då?
– De säger: Du ljuger, skärp dig, prata med mig som en idiot istället för någon akademiker. Alla kan säga vad de vill, förolämpa varandra. För mig var det bra, jag behövde det och fann en plats. Men det passar inte alla. Jag är lärare där nu och har provat att vara lärare på andra skolor och det funkar inte riktigt.

Så du hojtar och skriker åt eleverna?
– Ja, fast det är ett samspel, de ska skrika och hojta tillbaka också.

Filmskolan blir ett test, orkar du med det här yrket? Utan total dedikation funkar det inte anser han.

Varför han själv gör film? För att det är det roligaste han kan tänka sig.

– Det finns två ställen där jag kan vara känslomässigt öppen och det ena är med min fru. Det andra är på en filminspelning. Vissa boxas och mediterar för att leva ut sin mänsklighet, jag gör det på filminspelningar. Det kan hända saker, jag känner mig religiös och det jag upplever faller på plats; skådespelare levererar det. Och så finns det en metafysik kommunikation mellan bioduk och publik, jag får rysningar när jag tänker på det.

Han gör ett kort besök i Sverige inför filmens Sverigepremiär i november, bara dagar efter Parisdåden.

– Jag vill inte prata om min film i skuggan av vad som hänt i Paris, Beirut, Bagdad och Syrien; jag är inte redo. I nuläget landar jag i en storm av plattityder och jag ifrågasätter mig själv. Jag tycker bara det är fruktansvärt, säger han.

Efter studierna hade han tänkt återvända till Sverige. Men något hände: ”livet”. Han träffade sin fru och fick barn och nu vill han bo i Polen.

– Det jag ser i Polen är ganska skrämmande. Mycket har gått förlorat, med tanke på hur Polen var 1989, med Solidaritet. På ett sätt känner jag att Polen gått in i en hyperkapitalistisk fas, människor har ett kortsiktigt tänkande.

– Jag ser också hur de vill vara en del i den nya världen. De vill tillåta polacker att åka och jobba var de vill, men inte släppa in dem som vill till Polen och jobba. Det är ganska mycket ta och lite ge.

– Men jag vill inte negga för mycket, jag älskar Polen.

LÄS OCKSÅ:

De kan vinna årets Guldbaggar