Ett år efter Charlie Hebdo: kultur stärks i blödande värld

Poliser hyllar sin kollega Ahmed Merabet som dog i terrordåden mot satirtidningen Charlie Hebdo. Foto: Christophe Ena/TT

Ett år efter dåden mot satirtidningen Charlie Hebdo fortsätter livet i det hårt drabbade Paris. I sin ”andra hemstad” – världens kulturhuvudstad – ser Jon Asp hur kulturen blomstrar.

I dag (torsdag 7 januari) är det ett år sedan attentaten mot Charlie Hebdo, då elva satirtecknare kallblodigt dödades, följt ett par dagar senare av mordet på fyra judar i matvarubutiken Hypercacher.

”Il faut continuer à vivre.” Man måste fortsätta leva. Ni har hört det förut, förmodligen otaliga gånger efter att terrorn åter satte skräck i Paris, den 13 november i fjol.

Vart man än vänder sig i staden är det fortfarande detta mantra som möter en. I media, under minnesceremonier eller som när jag befinner mig i Paris några veckor efter novemberdåden – än på Place de la République, primär symbolplats för kamp; än på en julmarknad i det burgna, vitsprejade femte arrondissementet.

Det sägs med delar mod och missmod, förstås med syfte på de 132 som miste livet i stadens tionde och elfte arrondissement, ett fåtal Pariskvarter som ännu animeras av skilda uttryck och ursprung, hemvist för flertalet bobos – borgarbohemer – som idkar en tolerant syn på börd, sysselsättning och sexualitet; en ung vänster i varierande grad uppväxt på laïcité (sekularism) och libertarianism.

Samma kvarter som i mördarnas ögon utgjorde epicentrum för denna ärade huvudstad av ”skändlighet” och ”perversion”.

Periodvis har jag själv bott och levt där, först som 22-årig filmstudent på biografer, barer, kaféer och konsertlokaler ofta i just dessa kvarter, flera gånger på Bataclan. Ett par år senare bodde jag helt nära den olycksdrabbade teatern, för att skriva uppsats om modernitet i Baudelaires De fattigas ögon (min lärarprofessor i Stockholm ansåg Michel Houellebecq alltför samtida som studieobjekt).

Året därpå, åter i Paris som nyexad journalist, slog upproren eld i förorten. Jag rapporterade om de många missnöjda i bland annat Saint-Denis citéer, just intill den nyss bombhotade nationalarenan Stade de France.

För några år sedan som pappaledig bodde jag ett halvår vid Canal Saint-Martin. Min son lärde sig gå i Saint-Louis sjukhuspark, med ingång från den stillsamt terrasstäta Rue Bichat, för två månader sedan dränkt i blod.

Säkert är vi banalt många världen över som gjort Paris till vår andra hemstad, och som på avstånd drabbas av känslan av litenhet, föreställningen av att världen krymper. Också denna besvärande själviska känsla, utlöst av just närhetsprincipen, som att något rycks ur ens händer.

Som Houellebecq skriver i sin senaste profetiska roman Underkastelse: ”en plats väcker ens nostalgi helt enkelt för att man levt där, vare sig det var bra eller dåligt, det förflutna är alltid vackert, precis som framtiden för övrigt, det är bara nuet som gör ont”.

Men i stället för att låta skräcken löpa och göra vardagsparanoian till dygd – som ofta på Stockholm innerstads breddgrader, i en missklädsam förväxling mellan världssamvete och småborgerlig familjebubbla – är det bättre att, nu som då, inspireras av parisarnas krishantering.

Bara en vecka efter dåden sitter till exempel Antoine Leiris i direktsänd tv och förnekar mördarna allt hat. I Bataclan har han mist sin livspartner under 12 år, mamman till hans 1,5-årige son. Antoine är fast övertygad att söka den svåra vägen genom eftertanke – mitt hat ska ni inte få, inte heller min sons. Han säger att filmen, måleriet och musiken kommer att hjälpa honom på vägen, som de gjort dittills.

Han är förstås i chock, säger att han inte vill vara en hjälte men framstår ändå som en. Han utgör en motbild bland annat till de människor som världen över, uppeldade av sociala och traditionella medier, snabbt hittar enkla svar på komplexa problem, vare sig dessa problem spåras i religiös fanatism eller uppblossade historiska sår.

Antoine frammanar bilden av hur kultur och konst blir ännu viktigare när världen blöder. För hur, om inte genom en blick som höjer sig över verklighetens åsiktsinflation, en fördjupning i något mer varaktigt, ska vi kunna förstå det andra – till exempel de i förorten som aldrig kommer att sätta sin fot innanför Paris utslagsgivande ringled, den alltför symboltunga periferiquen.

Inför regionsvalen i december, där Nationella fronten tog ytterligare steg framåt, manade ett 50-tal kulturpersonligheter i Libération läsarna att rösta socialistiskt för att undvika vidare nedskärningar i den statsfinansierade kulturen, som främst drabbar de redan utsatta i förorten. Undertecknarna – bland dem Pierre Bergé, tecknaren Sempé och modeskaparen och kulturmecenaten Agnès B – framhävde det vitala behovet av kultur som frigörelse, med en huvudstad som även i framtiden verkar för alla.

För Paris är inte bara Frankrikes kulturarv, det är hela världens. Här bara ett litet exempel, några svenska inslag på repertoaren under min vistelse.

På anrika nationalscenen Comédie Française ser jag hur Strindbergs Fadren tar form i filmgeniet Arnaud Desplechins teaterdebut, besjälad av Ingmar Bergman. Jag ser kulturkanalen Artes premiärvisa samme Bergmans filmmanus En själslig angelägenhet som tv-film, en polyfon monolog om en övergiven kvinna här tolkad av stjärnaktrisen Sophie Marceau. Filmen, Une histoire d’âme, bygger vidare på en fint avskalad uppsättning som hyllades i Paris redan 2011, och som får sin internationella premiär på Göteborg filmfestival i februari.

I höstas skedde samma dubbeluppförande av Lars Noréns Demoner, först premiär på en prestigefylld privatteater, sedan tv-film i Arte, med ett par av landets mest aktade unga aktörer.

Under mitt besök rullar även Bo Widerbergs nyrestaurerade Joe Hill på fyra biografer och hittar hem hos nya parisare som dras till huvudpersonens kamplusta, ändad för 100 år sedan men ännu levande.

Roy Anderssons En kärlekshistoria repriseras i latinkvarteren. Ett stenkast bort, på excentriska Studio Galande – inriktad på erotisk film – visas den svenska sexantologin Dirty Diaries, medan en bio i tjugonde visar Eva Lindströms tecknade barnfilm Djurvännerna. Så sent som i förra veckan fick Mats Ek spaltmeter av beröm i pressen för sina koreografier på Festival Transcendanses på Champs-Elysées.

Så fortsätter det. Det kan krävas att man lämnar sitt hemland för att få syn på det egna. Även om Paris ibland devalveras till bilden av ett mausoleum för elitister, så är den alltjämt världens ohotade kulturhuvudstad.

Och i sviterna av dåden sker även det oväntade. För första gången på fem år vände landets bokförsäljning uppåt, rapporterade Le Monde häromdagen, med just Underkastelse som etta (560 000 ex). Experterna ser en förklaring i att folk läser mer för att vilja förstå den omvärld som blir allt mindre avlägsen.

Innan jag avslutar mitt Parisbesök träffar jag en fransk vän, frågar hur hon och hennes familj hanterar tillståndet, med två barn i sena tonåren, den 19-åriga dottern som på kvällen den 13 november var på väg till en konsert nära Bataclan. Hon svarar att de vuxna är rädda, men inte de unga, ”de är för upptagna med sitt, med att leva”.

Är du rädd att de blir blasé?
”Nej, jag tror tvärtom att de reagerar på allt som händer, de är helt inställda på att kämpa. Och världen blir inte sämre för att Paris fortsätter leva.”

Jon Asp