De enorma kraftledningar som omger riksväg 53 österut från Nyköping  vittnar om att en industrityngd ort väntar där vägen tar slut och Östersjön tar vid.

– Om SSAB skulle stänga är det slut för Oxelösund. Det finns i stort sett inga alternativa arbetsgivare, säger järnverksarbetaren Tuula Wikström som är en av ståljättens cirka 2 500 anställda här.

Bolaget står för närmare hälften av arbetsmarknaden i kommunen med cirka 11 500 invånare. Visst kräver industrin här enorma mängder energi. Men det är inte det stora problemet. När det gäller energi finns klimatsmarta alternativ.

Av SSAB:s utsläpp står bränsle för sju procent. Problemet är övriga 93 procent. Där finns i dag inga storskaliga alternativ. Ty – inget stål utan kol. Och det är stenkol som är fossilt, man använder i masugnarna. Den processen gör bolaget till den enskilt största koldioxidutsläpparen från svensk mark, runt tio procent av Sveriges utsläpp kommer från ståljätten. Och den lilla sörmländska kommunen har de fjärde största växthusgasutsläppen i landet.

– Stålbranschen tampas överhuvudtaget med att överleva, med överproduktion och prisdumpning från främst Kina. Det överskuggar klimatproblemet. Det finns ju där hela tiden, men är lika akut som att vara rädd om sitt eget jobb, säger Nina Wikström Tiala, som också arbetar på verket i Oxelösund.

Hennes arbetskompis Theresia Norgren nickar instämmande och säger att klimatet är sådan stor och abstrakt fråga.

– Som arbetare på golvet koncentrerar man sig på att företaget ska gå runt, så att vi behåller jobben. Man kan inte dra ner på produktionen för klimatets skull.

– Och vi kan ju inte bara titta på vad stålverk släpper ut i Sverige. Flyttar all tillverkning till Kina förlorar vi ju alla på det, fyller järnverksarbetaren Louise Gryne i.

– Ja, det är som att säga till någon att du får kissa i poolen men bara i det hörnet. Vi delar ju atmosfär. Många utvecklingsländer väljer ju traditionell teknik för att det är billigare. Jag kan förstå det, fattiga länder vill också få igång tillväxt och utveckling. Det är viktigt att vi i rika länder går före med ny teknik, säger Theresia Norgren.

När partiledarna möttes i en utfrågning i SVT:s Agenda tidigare i höstas blev det ramaskri i sociala medier från miljö- och klimatexperter. De ansåg att de enda miljö- och klimatfrågor som diskuterades, bensinskatt och kärnkraft, inte är de mest angelägna frågorna längre. Miljöpartiets före detta språkrör Maria Wetterstrand gick loss på Twitter: ”Jag tror faktiskt inte jag orkar höra en klimatdebatt till som tar sin utgångspunkt i bensinskatten. Transportsektorn är den enkla sektorn. Prata om något svårt. Industrin, till exempel. Hur ska stål- och cementindustrin klara sig?!”

Men klimat och utsläpp är ingen stor snackis på fikarasterna på stålverket i Oxelösund. De som Arbetet träffar säger att de pratar om återvinning, det de själva sysslar med och kan greppa. Och bensinpriset kan det också muttras om på rasterna, säger de.

Anders Englesson är sedan fyra år pensionär efter ett drygt 40-årigt yrkesliv på ”fettfabriken” AAK i Karlshamn. Där var han aktiv i klubbstyrelsen på IF Metall. Han är också kommunpolitiker och miljöpartist.

Han säger sig ha kämpat för att få in klimatfrågan i facket. Och för att få Miljöpartiet att lyssna på arbetare.

– De stora miljöorganisationerna pratar ett annat språk än LO-kollektivet. Facket är inte heller på hugget här. Men klimatfrågan hänger starkt ihop med jämlikhet.

Han säger att man inte kan höja bensinskatten rakt av för alla. Man kan inte alltid ställa samma krav på dem med sämre ekonomiska möjligheter att ställa om till det liv klimatförändringar kräver.

– Men IF Metall måste också ta upp frågan ur ett större perspektiv, inte bara rädda jobben. Kanske måste man till och med avstå lönehöjning för att företaget ska kunna göra en klimatanpassad investering. Men självklart då involvera medlemmarna i diskussionerna.

Enligt järnverksarbetarna i Oxelösund hamnar klimat- och utsläppsfrågor på företagsledningens bord. De själva får informationen på intranätet. De skulle gärna vara mer aktiva i omställningsfrågor, även lokalt.

Skulle ni kunna föreslå medlemmarna att avstå lönehöjning?
– Ja, om cheferna också gör det. Och vd avstår bonus, säger Camilla Falk.
– Vi hade ju krisavtalet, det var ju en slags nedgång i lön. Så kan man motivera det och att alla delar på ansvaret, så ja, kanske. Men det skulle vara kontroversiellt, säger Nina Wikström Tiala.

De kommer in på vad de själva gör i vardagen, utanför jobbet. Flera av dem cyklar till jobbet. Har matlåda. Sopsorterar. Köper inte ”onödig skit”. Och som så många andra känner de ändå att de inte gör tillräckligt. Att hela klimatfrågan är svår att påverka. Dagen före Arbetets besök på stålverket har en anställd i godshamnen, någon kilometer bort, avlidit efter att ha blivit påkörd av en truck.

– Man blir påmind om hur skört livet är. Det i sig påminner om klimatångesten. Jag kan inte tänka på att vi ska dö varenda timma. Jag är medveten om att det händer nu, att vi släpper ut mycket och hur allvarligt det är. Men när jag känner att jag inte kan påverka konkret och stort blir det outhärdligt, säger Theresia Norgren.

Nina Wikström Tiala fyller i:

– Ja, jag har ju kanske avverkat större delen av mitt liv. Men det är klart att jag frågar mig: Vad håller vi på med? Min 10-åring frågade mig vilka länder som först kommer att täckas av vatten när polarisarna smälter? Vilka drunknar först? Vad ska jag svara på det?

LÄS OCKSÅ:

Så kan industrin bli hållbar ”Staten måste ta över rodret”

Klimatkaos del 1: När tillvaron torkar bort

Klimatkaos del 2: Kan Paris hejda klimathotet?

Facklig strategi för hållbarhet

I Luleå, den kommun i Sverige med störst utsläpp från industrier, kommer fackligt förtroendevalda i mars att kunna delta i ett seminarium om att ta fram en facklig strategi för att förena industriutveckling och hållbar produktion. Det är en av sju industriregioner i unionen som omfattas av ett projekt som ESF, Europeiska socialfonden, står bakom.