Johanna Linder tar konsten dit folk bor

Medan politikerna i Jönköping fortsätter sin 30 år långa diskussion om att bygga en konsthall, insåg Johanna Linder under sin vanliga tur till köpcentret i stadsdelen Österängen: Här ska den ligga!

Jönköping växer. Tusentals lägenheter, flashiga kontor, gym, hotell ska byggas centralt, i områden omkring Munksjön. Sedan fyra år tillbaka står det maffiga kulturhuset Spira, designat av Gert Wingårdh, och visar upp sig invid sjön: randigt i vitt, rött och glas. Landstinget och kommunen har satsat mer än en halv miljard kronor på huset som är scen för länets teater, musik och dans.

Där i närheten skulle också den konsthall som det talats om i 30 år kunna ligga, har byggherrar och politiker resonerat. Förra våren avslutade kulturnämnden en konsthallsutredning. Resultatet blev  ett utvecklingsarbete under 2015 och 2016, för att skapa ”en angelägen konsthall med unik identitet”. Målet är att hitta rätt byggnad och plats så att ”konsten och allmänheten kan mötas på ett nytänkande sätt”. Under den två år långa provperioden visas konst på olika håll.

I en annan del av Jönköping, Österängen, bor 3 000 människor, de flesta i små lägenheter, byggda under rekord­åren på 1960- och 1970-talet. Många unga, ensamboende, många trångbodda och många med utländsk bakgrund. Där ligger också, som så ofta i områden utanför stadskärnor, en mörk koloss: ett köpcentrum.

– En dag går jag och handlar och står på rullbandet upp till Willys och tittar ner på lokalen bredvid och tänker: Shit, det är här det ska vara konsthall, säger Johanna Linder, journalist som hörs varannan vecka i radions Karlavagnen, och med intresse för kulturfrågor.

I den vitmålade lokalen står rader av skärmar, det är fredag förmiddag och full aktivitet med verktyg, stegar och kom ihåglista. Senare på dagen är det vernissage för Konst i datorn på Österängens konsthall, ”mötesplatsen för svensk och internationell samtidskonst i Jönköping”. En skärm visar curatorn Jesper O T Anderssons och Britta Forestiers verk Playmates, där Counterstrikefigurer har lagt vapnen åt sidan och i stället gör en klapplek.

Arbetet hinner knappt komma in förrän Johanna Linder med lyster i ögonen säger att det finns en likadan lokal på andra sidan rulltrappan också. En arkitektstuderande har redan skissat på hur det skulle kunna se ut; så mycket mer, ännu mycket mer, som skulle kunna göras!

– Kommer man på en idé är det bäst att genomföra den själv, man brinner ju alltid mest själv, säger Johanna Linder, som också är en aktiv antirasist och den som låg bakom de omtalade klockringningarna i Jönköping förra året, när alla kyrkor tog upp den gamla sedan att ”ringa för fara” under en nazistdemonstration.

Som antirasist har hon tagit debatter, men började ifrågasätta om det verkligen var rimligt att sitta en hel dag och ifrågasätta rasbiologi på Twitter.
– Jag ville jobba för det samhälle jag tror på. Då måste man börja utanför sin egen dörr och jobba utåt. Visa att det går, säger hon som deltidsbor i Österängen.
Reaktionerna när hon flyttade dit var ofta skeptiska.

– Jag har förälskat mig i den här orten. Den är fantastisk på många sätt: Det är sammanhållning, folk hälsar i trappan, barn leker, det finns grön­ytor. Jag är aldrig rädd.

Hennes tankar om en konsthall har aldrig handlat om ett tjusigt hus vid Munksjön.
– Jag tycker att man tänker fel när man lägger så enormt mycket resurser på stadskärnan och så lite på resten av staden där människor bor.

Ett år efter att hon fick sin idé kunde konsthallen öppna. Det kommunala bostadsbolaget Vätterhem, som ägde lokalerna var positivt redan från början, och kommunen bidrog med 50 000 kronor.
– Många säger att de vill möta en ny konstpublik, men då måste man vara där människor är.

Nedför rullbandet släntrar gäng efter gäng med 20-åringar, bärandes på flak med läsk och energidryck. Världens största datorfestival, Dream Hack, pågår på Elmiamässan ett stenkast bort, och utställningen är vald med tanke på detta.
– Jag bara väntar på att vi ska få öppna den här utställningen och locka in dem, säger Johanna Linder, som det senaste året lagt ner extremt mycket ideellt arbete, men som tror att alla börjar fatta ambitionsnivån och att det framöver kommer att bli lättare att få bidrag.