Det var i slutet av nittiotalet som jag intervjuade George Johansson, en av min barndoms stora idoler. George Johansson, som i dag är mest känd för Mulle Meck, skrev på åttiotalet en serie på fem ungdomsromaner under samlingsnamnet Universums öde, och det var dessa romaner som gjorde ett närmast outplånligt intryck på mig med sin kittlande science fiction. Bland de många teman som genomsyrade böckerna märktes miljöfrågorna kanske tydligast av alla, men där fanns också feministiska ställningstaganden och kapitalismkritiskt tankegods, samt skildringar av utanförskap – naturligtvis blandat med rymdskepp, cyberpunk och resor genom tid och rum.
Huvudpersonen Len Renberg, skeppare på egen skuta, fraktade uran från solsystemets ytterkanter till den svårt förorenade och knappt livsdugliga Jorden.
I böckerna målades en dyster framtid upp. Men när jag med viss nervositet intervjuade författaren såg det något bättre ut. Åtminstone skenbart. Jag minns hur Johansson tyckte att det gick åt rätt håll. Och så kanske det var, delvis. Världsledarna hade träffats i Kyoto något år innan, även om det blev ett urvattnat möte.
Nu när världens mäktiga återigen samlats i ett sargat Paris kommer jag osökt att tänka på George Johanssons böcker och intervjun med honom, för det var där, i ett pojkrum i mitten på åttiotalet, ag formades till att bli den jag är i dag. Eller hur ligger det egentligen till med den saken? Det tioåriga barnet som var jag tittar tillbaka på mig från spegeln och skakar på huvudet. Han skakar på huvudet. Och han har en del att skaka åt.
Det vuxna jaget framför spegeln skäms nog lite, för någonstans längs med vägen ebbade kamplusten ut, och ersattes av bekvämlighet som innebär oljeindustri, kärnkraft och … Men vänta nu ett ögonblick. Kärnkraft? Jag var en stor motståndare av kärnkraft långt upp i åren. Det var en smutsig och farlig energikälla.
Min ståndpunkt kom delvis från böckerna, men också hemifrån. Tjernobyl inträffade 1986, och jag lyssnade många gånger på Tage Danielssons monolog om sannolikhet, och hörde min far diskutera med bekanta. Kärnkraften borde fasas ut hette det.
Men åren gick, och i dag har jag bytt uppfattning, mycket tack vare den fjärde generationens kärnkraftsreaktorer. Dessa har många fördelar jämfört med de som finns i drift i dag. Att de omöjligt kan drabbas av härdsmälta är en, att de är 100-300 gånger mer effektiva – och dessutom förkortar riskerna med avfallet från årtusenden till århundraden är en annan. De går att driva med redan använt avfall, och även med det mindre farliga ämnet Torium. Nackdelen är dock att de inte kommer att finnas i drift än på tio, femton år.
Mitt tioåriga jag hade naturligtvis sparkat bakut åt detta. Och det är helt i sin ordning. Ny kunskap måste kunna förvaltas och användas. Ibland kan det få oss att byta åsikter, som i detta fall.
Men varken Len Renberg eller tioåringen i mig har anledning att misströsta. Jag anser fortfarande att fossila bränslen bör fasas ut och ersättas med förnyelsebara energikällor; solenergi, vindkraft och vågkraft, så jag är inte helt förlorad. Bara vuxen nog att ändra min uppfattning när jag blir överbevisad.
Jag skulle vilja se mer av den varan i samhället.
Daniel Lehto
