Alla vill vara Årets jultomte
Regeringens elefantinhopp i avtalsrörelsen är på väg att bilda skola inom politiken. Senast i raden av alla goda gåvors givare är Centerns Annie Lööf.
I sitt jultal identifierade hon polisen som den yrkesgrupp som framför alla andra förtjänar 5 000 kronor extra i månaden. Nåja, inte alla poliser nödvändigtvis. Men de som arbetar i svårt kriminellt belastade områden ska uppvärderas, enligt Centerledarens mening.
Några stormande applåder väckte inte förslaget, men det är ett tidens tecken att politiken inte kan hålla fingrarna borta från det som är parternas ansvar.
Den rödgröna regeringen har med sin miljardsatsning på lärarkåren brutit isen och redan allvarligt försvårat en redan besvärlig avtalsrörelse. Med Centerns stöd för polisen har ytterligare en grupp skjutits i lönerörelsens framkant.
Nu undrar vi alla vem som ska förbarma sig över socialsekreterarna eller tullarna och kräva extra pengar för det heroiska arbete de utför i flyktingkrisens spår.
Centerstödet till poliser i utsatta områden har inte heller gett höga poäng hos de närmast berörda. Polisernas fackliga organisation är inte förtjust i att dras in i en politisk tävling om Årets jultomte.
Riskerna för en besvärlig avtalsrörelse ökar nu med varje politiskt inhopp i avtalsrörelsen. Att fortsatt hoppas att alla andra – det finns 60 fackliga organisationer på svensk arbetsmarknad – ska göra vågen och inte begära kompensation för de egna medlemmarna är naivt i överkant.
Det går till nöds att förstå lockelsen i att framstå som god och gynnande för än den ena än den andra yrkesgruppen. Men riskerna underskattas dramatiskt.
Varje utpekande från politiken om vem eller vilka som är värda mer än andra riskerar att undergräva den modell för förhandlingar som varit vägledande och oomstridd i evigheter.
Men tydliga varningssignaler om att andra löntagargrupper inte stillatigande accepterar politiska prioriteringar har klingat ohörda. Politikerna framhärdar och blandar sig oblygt in i parternas angelägenheter.
Och inte bara löner intresserar politiken. En rad borgerliga partier har också öppet signalerat sitt stöd för en framtida ändrad arbetsrätt.
Tanken är att turordningen vid uppsägning ändras från sist-in-först-ut till att kompetens ska avgöra vem som får gå. Och avgörandet vem som har rätt kompetens ska ligga hos arbetsgivaren.
Men inte bara borgerliga politiker pratar i dessa banor. Så sent som i veckan formulerade också regeringens analysgrupp Arbetet i framtiden tankar i samma riktning.
Trenden är tydlig. Partssystemet lämnar eller förmås lämna ifrån sig allt fler frågor medan politiken tar för sig. Det är långt ifrån säkert att det är en gynnsam utveckling.
