Flyktingarna en möjlighet

För det tyska näringslivet är saken klar: de hundratusentals flyktingarna som nu samlas på förläggningar, i tält och containerbyar är en chans som måste förvaltas. Men asylmottagandet är inte riggat för att underlätta arbetsmarknadsintegration. Snarare tvärtom.

– I princip är det här de människor som fattas oss, som kommer att betala våra pensioner, upprätthålla våra socialförsäkringar och bidra till vår BNP, säger Franziska Hirschelmann.

Hon ingår i ett nystartat team på Arbetsförmedlingen som jobbar med asylsökande. Under den halva arbetsdag Arbetet är på besök kommer människor från Irak, Syrien och Egypten. Två läkare, en fotograf och konstterapeut, en apotekare. Hirschelmann dokumenterar deras skolgång, studier och arbetslivserfarenheter och guidar i djungeln av språkkurser.

Saif Al-Khafaji från Bagdad vill inte bli fotograferad, men visar ett foto på sig i själv i mobilen: en leende man i gröna arbetskläder med stetoskopet runt halsen och ena armen runt en liten kille.

– Pojken var yezid. Som allmänläkare jobbade jag med flyktingar, nu är jag själv en flykting, säger han.

Saif och Noor, som är gynekolog, talar arabiska, engelska och lite kurdiska. Det är lätt att se hur paret skulle kunna göra nytta i flyktingmottagandet Berlin. Men för att få sin behörighet erkänd måste de göra examensprovet på nytt, på tyska. Och för att få göra det kräver Läkarkammaren att de talar tyska på universitetsnivå, förklarar Hirschelmann.

– Vår erfarenhet är att hela processen tar upp till två år. Men det betyder inte att ni inte kan jobba, bara att ni inte kan jobba självständigt, med samma ansvar som innan.
– Vi trodde att det skulle ta några månader innan vi kunde arbeta, berättar Noor när Hirschelmann gått för att kopiera deras examens-intyg.
– Det här med att inte ha något jobb, det sliter på oss, säger Saif.

Det är extra krångligt att ta sig in på arbetsmarknaden med skyddade yrkestitlar. Men etableringsprocessen tar tid för alla.

– Problemet ligger inte hos människorna som kommer utan i den tyska byråkratin. Till exempel läkarkammaren. Alla syrier som kommer nu, de har ju liknande utbildningar från en handfull universitet. Kan man inte tänka sig ett standardiserat förfarande för att erkänna deras examensintyg?, säger Hirschelmann när Saif och Noor gått.

Tyskland har in i det sista värjt sig mot epitetet ”invandringsland”. Att staten gör väl i att hjälpa så många som möjligt lära sig språket och lirka in dem på arbetsmarknaden – den insikten är ny. Och fortfarande bildar de arbetsrättsliga reglerna en mur som både de sökande och arbetsgivarna har svårt att tränga igenom. Näringslivet menar att dagens förhandsprövningar stänger ute nyanlända från arbetsmarknaden och borde skrotas. Facket håller emot – men medger att de behöver reformeras.

Men i andra frågor samarbetar man. Till exempel om kravet att lärlingar inte ska kunna avvisas, och dessutom ha rätt att arbeta två år efter utbildningen. Även i den för facket viktigaste frågan är parterna ense, berättar Marion Knappe från DGB.

– Vi är överens med arbetsgivar-organisationerna om att asylsökande inte ska arbeta under minimilön, även om en del kristdemokratiska politiker gör utspel i den riktningen.

Unn Gustafsson

LÄS OCKSÅ:

Långsam asylhantering ger Mohamad hopp

Snabbspår till jobben på plats efter nyår