Möt punkpoeten Mattias Alkberg

Mattias Alkberg är den kompromisslösa och produktiva punkpoeten och rockartisten som ständigt söker nya vägar. Föreställningen Personer är ett exempel på det han gör: ”Lägger till”. 

Samlingsboken Anarkist, som han gav ut 2011 ihop med sin sisådär 20:e skiva inleds med en mejlkonversation. Förläggaren Jonas Teglund föredrar det tidigare titelförslaget, Folkets Hus, eftersom han har svårt att förklara betydelsen av Anarkist. Men Mattias Alkberg är principfast: Den ska heta så. Vad det betyder? Vad du vill.

Som poet, låtskrivare, musiker och sångare med bakgrund i indierockbandet Bear Quartet är hans perspektiv ”HELA TIDEN” det konstnärliga. ”Anarki är en omöjlighet: Därför har den ett större konstnärligt berättigande än andra ismer”, skriver han, liksom att han är van att behöva förklara sig. Som varför han tycker att de som röstar på Moderaterna är dummare än de som röstar på Sverigedemokraterna.

När han förra året släppte punkskivan Södra Sverige med bandet med samma namn väckte texterna kritik: I den en och en halv minut långa låten ”Nöff nöff” skildras ”Nya Mobberaterna”, med ”nasseskin Reinfeldt”, ”Beatrice Patrask”, ”Carl Bildt Missfoster” och textraden ”Ha ha ha, så jävla ful, Moderat, skadedjur”.

Mattias Alkberg försökte förklara sig, pekade på punk-estetiken som kan vara infantil, men som på ett berättigat sätt slår uppåt, mot de styrande.

Han tänker att kultur kan vara ett sätt att förstå världen, jämte religionen och vetenskapen:

– Konsten är en tredje väg. Kanske. Det är bara en tanke. Ingen religion som jag har. En fråga, värd att lägga på bordet och se vad som händer, säger han i lobbyn till jobbveckans tredje Stockholmshotell.
– Det mesta går ut på att man ska bli övertygad om att man inte är ensam. Eller att man inte är ensam om att vara ensam, säger han som debuterade som poet 1992 med Separerade ägg, där han i dikten ”Always do the right thing” skriver om den nakne mannen i köket som kastar upp 100 år av ensamhet i diskhon.

Det började med Luleå. Eller snarare avståndet till Luleå: 88 mil. Från skrivarskolan i Skinnskatteberg hade Mattias Alkberg inte råd, som de andra, att åka hem på helgerna, utan satt kvar och skrev. Där och då knäckte han koden, blev poet.

Någon rockpoet à la Ulf Lundell skulle han inte bli, ”som klantade sig fram på olika sätt”. I stället för att ha många strängar på sin lyra ville han ha många lyror, hålla isär. Poesi var poesi, låtar var just låtar.

– Jag var väl rädd för hur det skulle uppfattas. Nu skiter jag i det, nu vet jag varför jag gör det jag gör, varför något blir en dikt och något en sång eller en krönika eller vad som helst, säger han.

Men att han med sitt senaste projekt, Personer – ett elektroniskt och autotunat album som också blivit en föreställning  – skulle dra sig och sin musik mer mot teater, håller han inte med om.

Han står stadigt som poet och musiker i en rad olika musikstilar, med rötter i punk och hardcore; det han gör nu är att ”lägga till”.

Veckan i Stockholm ger prov på det: tre kvällar som musikvärd i P3, hemlig spelning med en gitarrist, konsert med Råd Kjetil Senza Testa (som han gjort Levande död i norra Norrland med).

Och på Stockholms internationella poesifestival samtalar Arbetets tidigare kulturredaktör John Swedenmark med honom och Skator, Umeåbaserade Lina Högström, om poptexter och deras ställning jämfört med lyriken. Alkberg pratar om band som de senaste tjugo åren – förutom Kajsa Grytt, ”alltid bäst” – gjort det intressant att skriva på svenska igen: Bob Hund, Annika Norlin, Håkan Hellström, för att ta de stora namnen. De har visat att pop inte behöver innehålla floskler, att ”allt ska vara forever”.

När tv-programmet Babel hade en tävling om låttexter skulle de läsas upp, det störde han sig på. En låt har tre komponenter: melodi, röst och text.

Efter Stockholm fortsätter han västerut, det är premiär på Pustervik i Göteborg för den dystopiska föreställningen Personer, där han i sångerna går in i olika roller.

”Det är så hemskt så hemskt så hemskt, så jag har ingenting att säga” inleder han, och noterar – världens elände? – i sitt block mellan låtarna. ”Det där stället i Paris, så likt det är det här, med våningar”.

Från scentaket svävar uppstoppade poliser. Minns vi hur hemskt det var när poliser i somras eskorterade nazister?

Han river ner de långa plastskynken som ramar in scenen, trycker plasten över ansiktet, sliter loss det för att få luft. En docka hissas upp till poliserna. Alkberg sjunger Svensk Elegi med raderna: ”Har ni inga känslor/Är ni inte människor/Ni vet väl om att ni är människor”.

Dagen efter spelas föreställningen i Malmö. Och senare, i Stockholm.

Men det är egentligen inte det där som är hans liv. Mattias Alkberg har sitt största engagemang i Luleå. Där är han anonym, trivs, åker omkring och gör ”smågrejer”. Kan spela för 20 personer ibland. Är väl ”ett träd som man alltid har sett, en busshållplats”, säger han metaforiskt. Världen är så mycket större än den som några få recensenter i Stockholm skriver om.

Som svar på Jack Hildéns omdebatterade Norrlandsskildring skrev han i våras texten som i Aftonbladet fick rubriken ”Stockholm otäcka stad”, där han är ”rädd hela tiden” och skämtade om att norrlänningarna kanske skulle få nog, komma med skotrar och äta upp barnen: ”Ni vet, vi är ju så vulgära och kan knappt prata så ni förstår i alla fall.”

Också i Luleå är han rädd, för folksamlingar och öde gator: ”på en skala ett till tio? Sex”.  I staden ser han en övertro på tillväxt och ett kulturliv under attack. Luleå ska växa och i den mån kulturen används är det för att sälja hotellnätter, anser han.

Att vara kulturarbetare blir allt svårare. Fembarnspappan beskriver sig som ”klassiskt fattig”:
– Det är viktigare att mina barn sover inomhus än att jag kan sova gott. Så jag måste kompromissa, men jag har inte behövt göra det så mycket som jag upplever att andra har.”

Han är motpolen till dagens Idol-tävlande, säger att det tog honom 20 år att acceptera att försöka leva på musiken. Rädd att det skulle hämma honom, locka honom att göra det han kunde slå mynt av och inte det han själv ville: utforska nytt.

Han har försökt bli folklig men inte lyckats. Har svårt för att vara kändis, tycka något om muffins som bakas där i morgonprogrammens studior, är inte inbjudande på det sättet.
– Alla som lyssnar på mig och läser mig – jag är oändligt tacksam – jag hoppas att de gör det för att de vet att jag gör som jag vill, och inte som de vill.

På Pustervik avslutas Personer med att Mattias Alkberg kryper på golvet i en rosa rök, runt ett stort paket som rullats in tidigare i föreställningen. När det avtäcks står där – en tvättmaskin. l