Hon skickar en bild på adventsstjärnan hon satt upp i sovrummet. Sen skriver hon. ”Visst är det konstigt hur de tror att sådana som jag ska förstöra deras land och ta bort deras kultur. Medan sådana som jag gör allt för att smälta in.”
Den här hösten liknar ingen annan höst.
Samtidigt som människor runt om i världen tvingas fly från krig, svält och förföljelse. Samtidigt som barn drunknar i Medelhavet. Samtidigt som familjer splittras på obestämd, kanske evig tid. Och samtidigt som både hus och drömmar faller sönder. Samtidigt säger människor i det här landet att vi inte har råd. Människor med makt som sitter vansinnigt säkra säger att de inte har råd. Påstår att vi gemensamt inte har råd.
Den här hösten liknar ingen annan höst.
Människor som flyr beskrivs allt oftare med ord jag vägrar skriva. Själva idén med att beskriva människor, med andra ord än just mänskliga, är att omänskliggöra dem och därmed kunna behandla dem som icke-människor. Mot icke-människor går det att bygga murar och stänga gränser. När du pratar om icke-människor behöver du inte ta hänsyn till deras drömmar, eller deras lyckliga minnen eller deras olyckliga tonårsförälskelser. När du fattar beslut om icke-människor behöver du inte ta hänsyn till vad som ger bäst förutsättningar för barns traumabearbetning eller unga mäns integration, att traumatiseras och integreras är mänskligt och därmed något som endast människor gör. När du omänskliggör människor, kan du få det att låta som att det viktigaste av allt är att dina andetag får plats.
Jag vägrar tro att vi människor har ett pris. Jag håller ett av mina vänners barn i mina armar. Han är sex månader nu. Han har fått kämpa för livet sedan han kom. I ett land utan högspecialiserad offentlig sjukvård hade hans liv inte gått att kämpa för. Det finns inget pris på det livet. Men bara tanken på att han inte skulle ligga i mina armar, tvingar mig att vända bort blicken så att ingen annan ser mina tårar.
Du kan också känna den känslan. Sorgen. Rädslan. Mardrömmen. Att förlora någon du älskar. Ditt barn. Din fru. Din lillebror.
Du vill inte reducera vare sig det eller dig själv till en kostnad. Till något som någon som har väsentligen mycket mer än du kan säga att han inte har råd med. Det är under ditt människovärde. Också under mitt.
Den här hösten liknar ingen annan höst.
Vi fick inte ens chansen att vara med och betala. Det var ingen som frågade oss vad vi var beredda att ge. Att göra. Jag önskar så att någon spänt ögonen i mig och sagt att vi har råd. Det blir inga fler avdrag för inomhuspooler och heller inga vinstutbetalningar till vårdcentralsägare. Det är kanske till och med så att ni som har allra mest, behöver bidra lite mer nu. För människor som tvingas fly hit behöver få andas en stund. Och vi måste ha råd med det.
Jag försöker förmå mig att svara något om att adventsstjärnan är fin och något längre om rasism och att de måste pratas strategier. Men allt jag kan tänka på är hur jag bara hoppas på att det snart blir en ny vår.
