Svänget i Göteborg

Göteborgs stadsmuseum skildrar i ny utställning det livliga musiklivet i Göteborg, från 1955 och framåt. Men Arbetets Hanna Jedvik är besviken: Var är hjärtat och smärtan? 

Woah Dad är mina kompisar och finns alldeles runt hörnet där jag bor. Och så har Isse en grym skivsamling, säger Håkan Hellström i ett pressutskick från skivbolaget.

Det är november 2015 och Håkan Hellström har precis sålt slut på biljetterna till två spelningar på Ullevi när beskedet om att han lämnar sitt skivbolag Universal ramlar ner som ett höstlöv i spårvagnsspåren. I stället för multinationellt är det nu alltså det lokala skivbolaget Woah Dad, med kontor i Majorna, som får äran att kränga Håkan Hellströms kommande album.

Isse som nämns ovan är Ismael Samie och den som en gång i tiden kontrakterade Broder Daniel till sin etikett Dolores Records. Några år signade han Håkan Hellström till EMI, sedermera Universal. Efter det har Isse följt Håkan Hellström som A&R* genom åren. Att de nu båda två tar steget från storbolag till litet lokalt säger ganska mycket om den sviktande skivbranschen, men det säger kanske ännu mer om Göteborg som musikstad.

”Vi supportar varandra här på ett sätt som jag inte har sett någon annanstans”, säger gitarristen Nicke Ström, med bakgrund i Nationalteatern, i en filmad intervju som ingår i utställningen Musiklivet Göteborg 1955-2018, som nu visas på Stadsmuseet i Göteborg. Teorin om den goda kamratandan i Göteborgs musikliv har varit ständigt återkommande bland de band som jag har följt genom åren, som Broder Daniel, Bad Cash Quartet, Hästpojken och Joel Almes soloprojekt. Medlemmar går in och ut ur varandras poporkestrar och soloprojekt. Och om Stockholm pratar man knappt.

Detta och mycket mer fångas fint i utställningen om Göteborgs mångfacetterade musikliv och dess utveckling genom åren. Från jazzens intåg på femtiotalet med musiker som Ingmar Glanzelius och Sonya Hedenbratt via Doris, Tages, Ace of Base och Leila K till nyare förmågor av i dag som Kapten Röd, Westkust och Makthaverskan.

Det börjar bra. När man som besökare kommer upp på tredje våningen i det stolta gamla trapphuset i museibyggnaden vid kanalen möts man av tre stora TV-skärmar. Med lurar tryckta över öronen sjunker jag ner mot väggen och dyker in i den göteborgska musikhistorien. Ett hopklipp av närapå 70 liveframträdanden med allt ifrån Bengt Hallberg, Doris och Spotnicks till Leila K, In Flames och Håkan Hellström tar mig dit via tv-framträdanden, privata filmer och inspelningar från såväl stadsfestivaler som klubbspelningar. Det är digert, ambitiöst och visar på den bredd och kreativitet som har präglat musiklivet i Sveriges mesta hamnstad.

Efter denna musikkavalkad är det dessvärre slut på musikupplevelserna. I de båda rummen där utställningen fortsätter pryds väggarna av fotografier på band, artister och spelställen. Här kan man lära sig om Cue club, Nefertiti, Valvet, Magasinet. Här finns scenkläder och instrument i glasmontrar, anrika radioapparater och interaktiva kartor på stora skärmar där besökarna kan klicka sig runt och få information om allt från skivbutiker till svartklubbar.

Tyvärr känns det hela lite trångt. Sex decennier av musik trängs på en relativt liten yta. Åren med legendariska Sprängkullen får ett hörn och indiepopen och hårdrocken delar på några få kvadratmeter. Missförstå mig rätt. Ambitionen och det omfattande materialet är det inget fel på. Men visst hade det varit välkommet med lite mer rymd, lite mer eftertanke och lite mer känsla och upplevelse. Den som har haft förmånen att bevista den världsturnerande utställningen David Bowie is (om David Bowies musik och historia) vet vad jag menar när det kommer till hur man kan göra musikhistoria till en levande konstform där ljud och musik får ta en central plats. Där livemusik och tidsanda fångas på ett hisnande vis och skapar en tidsmaskin rakt in i Top Of The Pops studiopublik.

Hur kändes det? Hur luktade det? Vad var det som kittlande? Vad var det med musiken som lockade och var farligt när den gjorde sitt intåg i Göteborgs klubbar på femtio- och sextiotalet? Var är rösterna om det? Fansen? Var är musikupplevelserna? Musik är så mycket mer än information om musiker och spelställen. Musik är känslor och rusande hormoner. Musik är förälskelse och förnimmelsen av att allting är möjligt. Dessvärre ryms mycket lite av detta i Musiklivet Göteborg 1955-2018. Även om det glimmar till ibland.

Självklart är det en fråga om tillgång till utställningsyta och ekonomiska muskler, men jag tycker att det är synd att man har missat att jobba med ljudet på ett kreativt vis. För att skapa magi krävs mer än klickningar på en skärm som spelar upp valda hits. Släng in mig i framför en scen på 60-talet, en svartklubb på 90-talet eller en fritidsgård där rapen frodas på 00-talet. Jag vill att en utställning om musik ska ta mig dit. Jag vill ha en upplevelse.

Allt det där som är kärlek och smärta. Allt det där som gör att en gosse i sjömanskostym med hjärtat utanpå kroppen fyller Ullevi och sätter 70 000 själar i brand i det sjungande publikhavet. Eller det där som får en handfull tjugoåringar att dansa sig svettiga framför en minimal scen på Jazzhuset. Det där som går utanför kroppen. Allt som är musik.

Hanna Jedvik

* A&R, från engelska Artist and Repertoire, har som uppgift att granska alla inkomna demos på skivbolag. En A&R fungerar oftast som en hjälpande hand eller coach till artister. A&R är också den som plockar ut artisterna till skivbolaget.