”Inget jobb är det andra likt”

Om kompisarna ringer på helgen och vill ha med sig Emil Berglind ut är risken stor att han svarar: ”Jag hinner inte, jag står och skruvar”. – Jobbet är så roligt att jag fortsätter när jag är ledig. Jag har alltid tyckt om bilar. Och skruvat har jag gjort hela livet. Mekano var favoritleksaken.

Fordonsprogrammet på gymnasiet var alltså ett naturligt val. Planen var först att bli bilmekaniker. Men Emil Berglind kände att det kunde bli ensidigt (”för mycket av att byta olja och filter”), och att det fanns ett yrke som passade honom bättre.
– Jag riktade in mig mot plåtslageri. Och har aldrig ångrat mig.

Som bilskadereparatör arbetar Emil Berglind med hela bilen.  Han skruvar isär, riktar bucklor och byter delar. Läser ritningar från tillverkaren, spacklar och svetsar.
– Inget jobb är det andra likt. Ofta får jag hitta på egna lösningar.

Däri ligger mycket av tjusningen. Ute i verkstaden på TKBM Bil i Haninge blandas väsandet från slipmaskiner med hammarslag och tjut från skruvdragare. Men över alltsammans vilar ändå ett koncentrerat lugn, som nog kommer av att reparatörerna vrider och vänder på olika delar, mäter, grubblar och ständigt söker nya utvägar.
– Alla bilmodeller ser olika ut. Vi fick in en gammal T-Ford som ägaren ville renovera och göra snygg. Då måste man tänka till.

Rätt få ungdomar söker sig till fordonsprogrammet på gymnasiet, och ännu färre blir bilskadereparatörer. Varför? Emil Berglind funderar länge över frågan. Visst är jobbet fysiskt slitsamt, men det är inte hela förklaringen.
– Folk har nog en för smal bild av vad vi gör. De tror att lackerarna gör allt finliret efter att en buckla är riktad. Men när vi lämnar över en bil till dem är det mesta klart. Lackerarna ska bara behöva grunda och måla.

Arbetet är krävande, men ger sin belöning.
– När jag känner mig stolt? När en riktning blir perfekt och jag får beröm av lackerarna. Eller när jag monterar ihop en bil som har varit krockskadad, och kunden ringer bara för att säga: ”Oj, den är ju som ny!”