Efter terrorattentaten i Paris är det viktigt att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Å ena sidan ta striden mot den radikala islamis-men, som hotar vårt öppna, demokratiska samhälle. Å andra sidan värna flyktingars rätt till asyl.
För en sak är säker: IS är lika flyktingfientliga som Europas ultranationalister.
I propagandafilm efter propagandafilm har de på senare tid manat folk att inte lämna deras självutropade kalifat. Mellan raderna i deras bombastiska retorik kan man ana en besvikelse över att så många ger sig av. Det är pinsamt för dem, eftersom det visar vilken mardröm deras politiska projekt faktiskt är.
Ett av IS mål är därför att stoppa flyktingström-men, och om de med terror kan provocera fram ökat hat mellan olika folkgrupper i Europa och stängda gränser är det en seger för terrorgruppen.
Obekräftade uppgifter har i veckan förekommit om att en av attentatsmännen tagit sig in i Europa gömd bland flyktingar på den så kallade ”Balkanrutten”. Om det stämmer är det naturligtvis oroande, men man bör ha i bakhuvudet att IS kan ha skickat honom den vägen just för att provocera fram stängda gränser.
I september i år träffade jag syriska Emen i Kroatien, ett av stoppen på ”Balkanrutten”.
– De tar vår framtid ifrån oss. Då talar jag om alla sidor i konflikten, sade hon till mig då om Syrien.
Sedan 2011 har minst 220 000 människor dödats i landet. Det motsvarar en Parisattack varje dag – i fyra och ett halvt år. Och Emen har genomlevt det.
Jag tänker på hur jag skulle ha reagerat om jag varit i hennes skor. Första året hade jag kanske stängt in mig och försökt minimera riskerna, även om jag fortsatt att jobba. Läst böcker, ätit middagar med vänner, hållit låg profil.
Andra året skulle jag antagligen ha förlorat jobbet till följd av den ekonomiska krisen. Jag skulle ha levt på besparingar, kanske sålt en bil, om jag haft en sådan.
Tredje året kommer frågan: ”Tar det här aldrig slut?”. Ett hus i närheten har blivit bombat. Elektriciteten kommer och går.
Fjärde året är det värre än någonsin. Pengarna är på väg att ta slut. Samtidigt nås jag av nyheten att det finns ett snabbt sätt att ta sig till Europa. Passet är värdelöst som resedokument, men om jag lyckas ta mig till Tyskland eller Sverige kan det ge en chans till ett nytt liv.
Så jag satsar allt på ett kort. Riskerar livet i en uppblåsbar båt på Medelhavet.
Vad skulle du göra?
