Tjänstemännen bekymrar sig inte
Jämställda löner och hur de ska uppnås är ett välkänt LO-problem. Split och splittring följer i dess spår. Men minst lika problematiskt, om än mindre uppmärksammat, är den växande löneklyftan till tjänstemännen.
Trots industrins lönemärke och en tågordning som ska normera lönemarknaden så växer tjänstemännens löner snabbare än arbetarnas. Enligt LO:s mätningar har löneskillnaderna nu nått rekordnivåer och är 47 procent till tjänstemännens fördel.
För LO-förbundens lönepolitiska ansträngningar är statistiken mycket nedslående. Decenniers strävan efter motsatsen – mindre löneskillnader – har misslyckats. Industriavtalet och parternas lönenorm utgör ingen eller en mycket liten begränsning för de flesta tjänstemäns löneansträngningar. Det gäller inte minst inom den offentliga sektorn.
Tillsammans med arbetsgivarna inom SKL har förbund som Vision, Akademikerförbundet SSR, Vårdförbundet, Akademikeralliansen och de två lärarförbunden rundat märket vid upprepade tillfällen utan bekymmer och utan särskild uppmärksamhet.
Löneökningarna har stadigt varit högre än industrins framförhandlade märke. I dag är det därför högst rimligt att ställa frågan – vem disciplineras av märket och vem rundar detsamma?
Tyvärr saknas en oomstridd lönestatistik uppdelad på avtalsområden så att enskilda förbunds göranden och låtanden kan följas över tid och granskas. Inom kommuner och landsting finns statistik, men den är inte tillgänglig för resten av arbetsmarknaden. Vad stort sker, sker därför tyst.
Nu finns dock allt fler offentliga bekräftelser på att sjuksköterskor, socialsekreterare, kuratorer, akademiker i olika funktioner samt lärarkåren har och har haft en avsevärt högre löneökningstakt än det så omdebatterade industrimärket.
I dag förefaller därför endast – eller främst – lågt avlönade LO-förbund påverkas av industrins avtalade löneökningstakt. Det är HRF, Handels, Kommunal och Fastighets som med hjälp av LO-samordningen når samma avtalade löneökningar i kronor som industrin. Det betyder aningen högre procentuella ökningar eftersom löneläget är lägre.
Men när sedan det faktiska utfallet jämförs har industrin inte sällan haft löneökningar vid sidan av avtalet som gör att löneskillnaderna inte minskat, utan behållits alternativt ökat.
Att minskade löneklyftor är ett av de långsiktiga lönepolitiska målen för LO-förbunden från i vintras är väl känt. Men något samlat initiativ för att minska gapet är svårt att upptäcka. Det gäller inte minst under den kommande avtalsrörelsen när var och en är sin egen lyckas smed.
Det innebär att marknaden får ökad betydelse för löneökningarna, både storleken och hur de fördelas. Och det är, åtminstone i teoriboken, stick i stäv med grundläggande fackliga ambitioner.
