Magiska ögonblick i återhållna noveller

Det är svårt att exakt sätta fingret på vad det är som gör novellerna i Hilary Mantels Mordet på Margaret Thatcher så skimrande. Det är inte den vardagliga handlingen. 

Mantel berättar bland annat om en flicka vars syster tynar bort i anorexi, en författare som besöker en nergången industriort och en städerska som arbetar under hårda villkor i Notting Hill.

Flera av berättelserna saknar helt dramatik. Inte heller är det språket. Det är visserligen poetiskt men samtidigt så subtilt att jag ofta får läsa om novellerna för att förstå vad det är som händer i dem. Återhållet är bara förnamnet.

Mantel introducerades på svenska 2013 med Wolf Hall,  en tjock roman om Henrik VIII och 1500-talets England. Den blev en kritikersuccé, mycket på grund av en speciell litterär teknik.

Mordet på Margaret Thatcher handlar visserligen om vanligt folk i samtiden men den använder sig av samma litterära teknik: Avgörande händelser kommer oannonserade, insmugna i texten. Ofta i scener där dröm och verklighet smälter samman. En kvinna får en skymt av sin döda far i ett förbipasserande tåg. Den anorektiska flickan som är intagen på ätstörningsklinik står plötsligt på gården med en stor vit hund i guldkoppel.

Vad det betyder begriper man sällan men man vet intuitivt att det ändrar tillvaron för huvudpersonerna.

Jag tycker att det är magnifikt hur Mantel laddar vardagliga situationer med magi. Ofta genom att man inte riktigt vet om det är en hallucination eller om de döda verkligen vidrört de levandes värld. Det sker i alla noveller – förutom titelnovellen. Den är en rätt ointressant kontrafaktisk skildring av hur en IRA-man mördar Thatcher. Samtidigt är det den som gör att jag får syn på vad det är som skimrar i de övriga novellerna. Den saknar nämligen det där magiska ögonblicket.

Rasmus Landström