”Låga löner inget universalmedel”
Arbetet Debatt. Låga löner gynnar några få och förfördelar de flesta. Tillväxten gynnas av jämlik inkomstfördelning och missgynnas av ojämlikhet, skriver Monika Arvidsson, Tiden.
Låga löner tycks ha blivit vår tids Karlssons Liniment. Tillbakapressade löner ska lösa det mesta: arbetslöshet, kompetensbrist och nu också integrering i samhället. Länge har politiker till höger hävdat att fler kommer att få jobb om det bara blir billigare att anställa. Alliansregeringen provade kuren för att få bukt med ungdomsarbetslösheten men trots lägre prislapp på ungas arbete består problemet. Almega föreslår sänkta löner för att få nyanlända i anställning. Fast samtidigt konstaterar de att arbetsgivares problem är brist på viss kompetens (och alltså inte för höga lönekostnader). Som att räcka någon som ber om en skruvmejsel en ananas. Att sänka lönerna med nyanlända i särskild åtanke är ett tankesätt som gör skillnad på folk och folk, fjärran från grundläggande värderingar om jämlikhet.
Har arbetskraften det för bra? Är den envetet höga arbetslösheten ett tecken på att folk är för bekväma och har för höga anspråk på ersättning? Finns det skäl för arbetskraften att ta ett kliv tillbaka och dela med sig lite mer till arbetsgivare och kapitalägare? Löneandelen i västvärldens ekonomier sjunker sedan decennier och spegelbilden är att kapitalsidan stiger. Även i Sverige har vi en utveckling med alltfler osäkra jobb, större skillnader i villkor mellan anställda, arbetande fattiga och minskad täckningsgrad för kollektivavtalen. Så nej, arbetstagarna har verkligen inte anledning att släppa krav om bättre villkor – tvärtom.
I samma paket som den blocköverskridande uppgörelsen om flyktingmottagande och uppehållstillstånd vill man utöka rut-avdraget. I samma andetag som man säger att nyanlända personer ska etableras på arbetsmarknaden, gör man avkall på krav om kollektivavtal vid yrkesintroduktion. Det luktar aktiv medhjälp till segregerade villkor på arbetsmarknaden. Med tanke på sammanhanget går det inte att utläsa en annan adress än den till nyanlända på svensk arbetsmarknad.
Här behöver vi stanna upp och påminna oss om varför vi har kollektivavtal. Varför har facket och arbetsgivarorganisationerna hitintills ansett att vi som helhet tjänar på att upprätthålla löner som de anställda har en rimlig möjlighet att leva på och en arbetsmiljö som de inte bara kan överleva utan som möjliggör ett långt arbetsliv? Jo, för att det inte bara är humant, utan också mer ekonomiskt lönsamt för alla inblandade parter än motsatsen.
Låga löner är inget universalmedel – det gynnar några få och förfördelar de flesta. Jämförelser över tid och mellan länder pekar på att tillväxten gynnas av jämlik inkomstfördelning och tvärtom missgynnas av ojämlikhet.
Du behöver alltså inte nödvändigtvis vara vare sig humanist eller snäll för att förorda en mer rättvis fördelning, det räcker med att tänka på ekonomisk effektivitet. Det här verkar många som förordar fler låglönejobb missa.
Det finns inga skäl att göra avkall på goda villkor som driver fram en hög produktivitet och grundar för högre tillväxt. Låga löner minskar arbetsgivares incitament att satsa på de anställdas utveckling och minskar behovet av att upprätthålla en hög effektivitet i verksamheten. Så länge våra politiska företrädare upprätthåller eller rentav förstärker ett system som gynnar snedfördelning av levnadsstandard har vi ett långsiktigt effektivitetsproblem.
Bra löner ger via skatteintäkter utrymme för bra välfärdstjänster, dvs en stärkt betalningsförmåga som kan göra kakan större och/eller bättre. Samtidigt är det viktigt för betalningsviljan, att det offentliga verkligen har något att erbjuda. Ju bättre tjänster och försäkringar desto större blir attraktionskraften och viljan att bidra.
Här finns en stor skillnad mellan de politiska blocken. Högern anser att gemensamma åtaganden ska begränsas och att mer ska betalas individuellt. Det förklarar delvis varför lägre löner för vissa på arbetsmarknaden inte vore ett bekymmer ur ett högerperspektiv. Fast det borde likväl vara ett problem för alla oavsett politisk åskådning ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Liksom att chanserna till en rimlig levnadsnivå inte ska avgöras av ditt ursprung.
Monika Arvidsson