”Lång väg tillbaka”
Kris sägs ibland vara den bästa förutsättningen för en radikal omprövning och förnyelse. Om det är sant kommer svensk fackföreningsrörelse de närmaste åren att genomgå en omfattande förändring.
LO-ledningens medgivande att försöken att samordna förbunden inför avtalsrörelsen 2016 misslyckats kan ha varit startskottet för en lång tid präglad av split och splittring. Oenigheten inför den stundande avtalsrörelsen blev tydlig i förbundens olika syn på hur låglönesatsningar och särskilda satsningar på undersköterskor skulle formas.
Men det hade kunnat vara snart sagt vilken fråga som helst som utlöst oenigheten. Under ytan finns en lång rad motsättningar som var och en kan fälla försöken till enighet.
Hur satsningar på lågt avlönade ska utformas är en stridsfråga, hur fel avlönade kvinnor ska kunna höjas lönemässigt är en annan och synen på om och hur diskussioner om förändringar i las ska föras är en tredje, för att lista några återkommande problem.
Att mot den här bakgrunden förenkla problembilden och hävda att oenigheten handlar om industrins lönenormering riskerar att dölja de faktiska motsättningarna. Det är en ofullständig och därmed felaktig förklaring.
Varför ville de tre förbund som sa nej till LO-ledningens kompromissförslag inte gå med på både en lönesatsning på undersköterskorna, och en låglönesatsning där avtalsområden med snittlöner under 25 000 kronor skulle få lite mer än övriga? Det är samma modell som användes förra gången. Den dög då, men inte nu.
Det finns med all säkerhet starka argument hos företrädare för båda uppfattningarna. Men i stället för klarhet breder nu tystnaden ut sig och den i bästa fall uppfriskande debatt som skulle kunnat uppstå om lönepolitiska mål och medel uteblir. Den förs i stället i stängda rum eller inte alls.
På den offentliga arenan cirkulerar som en följd av tystnaden märkliga teorier och ogrundade påståenden om vad som hänt och varför. Det är svårt att se någon vinnare i det spelet.
Alla som deltagit i försöken att skapa enighet inom LO har anledning att rannsaka sig själva och de argument som förts fram under processen. Det är sällan så enkelt som att en förment meningsmotståndare står för alla fel och det egna uppträdandet och argumenterandet är helt och hållet klanderfritt.
En sak är säker. Sammanbrottet har allvarligt skadat fackföreningsrörelsen. Splittringen och oenigheten är besvärande och vägen tillbaka kan bli mycket lång. Samtliga inblandade har därför mycket att begrunda.
