I Donald Trumps värld kan till och med kycklingbitar bli vinnare … eller förlorare.
– Den där biten ser ut som en riktig vinnare, sa Trump för några år sedan då han åt lunch med en reporter från Financial Times.
Det är intressant vilka ord Donald Trump, som kan bli USA:s nästa president, använder sig av. Han säger inte ”den biten ser god ut” utan utser i stället en kycklingbit till vinnare.
På sätt och vis är det logiskt för den som ser allt i livet som en tävling och sig själv som domare. Sett genom sådana glasögon har kycklingen legat i hårdträning i flera månader för att bli den saftiga vinnaren på de välbärgades restaurang på Manhattan. Kycklingen, antar jag, tänker på ett annat sätt.
Jag misstänker att den kyckling som avlivats under dödsångest, styckats och marinerats inte ser sig själv som en vinnare bara för att den råkar falla Donald Trump på läppen. Som allt i livet är det en fråga om perspektiv.
Jag var ytterst nära att få hjärtinfarkt förra helgen då jag öppnade Dagens Nyheter. En äldre farbror, och tidigare EU-kommissionär, skrev att Europa väntade på en stor ledare. Det var en helt obegriplig kolumn där författaren yrade om behovet av ”stora ledare”.
En stor ledare är en som kan känna ”vart historiens vindar blåser” och sedan fatta avgörande beslut som är bra för landet.
Jag har några följdfrågor på det – cirka en miljon – men vi kan strunta i dem. I stället kan vi bara konstatera att sökandet efter en stor ledare är begriplig i en värld där ekonomin och politiken krisar och klyftorna växer. Enklast vore ju om det bara kom in någon utifrån och städade rummet.
Men allt för ofta tycker jag att de som ropar efter stora ledare glömmer att nämna baksidan, till exempel Adolf Hitler, Josef Stalin med flera. Vi vet nämligen aldrig i förväg om den store ledaren blir en person som räddar landet eller drar i gång ett massmord.
Längtan efter en stor ledare bygger också på den befängda idén att det finns någon som vet vad som är bäst för oss – och den idén frodas på många håll i världen. Sedan tidigare har vi Ryssland och Ungern där de ”stora ledarna” har ett starkt folkligt stöd.
Förra veckan befäste Erdogan sin makt i Turkiet och nyligen vann nationalistiska partiet Lag och rättvisa valet i Polen. Det polska partiet har visserligen ingen ”stor ledare” men de strävar också efter att förstärka samhällets hierarkier och koncentrera makten till ett fåtal.
Vi lever i underkastelsens tid men att ropa på en stor ledare är som att göra sig själv till kycklingen på Donald Trumps tallrik.
