I början av den här veckan slutade kvinnor få betalt för sitt arbete. Resterande dagar fram till 2016 jobbar vi gratis.
I alla fall om det vore så att löneskillnaden mellan mäns och kvinnors arbete inte fördelades per timme, utan i en pott där kvinnornas del tar slut i början av november, medan männens räcker året ut.
Och om vi räknade i timmar, så arbetar kvinnor gratis varje dag efter klockan 15.56, medan männen får betalt fram till klockan 17.00 när arbetsdagen slutar.
Men lönekuverten ser ju inte ut så. Med en ruta som tydliggör hur mycket av den arbetade tiden en kvinna inte får betalt för. I stället är våra lönekuvert bara lite tunnare, och vi fortsätter lära oss att det är så det jämställda Sverige ser ut.
Det finns en uppgivenhet i det. Att det står still. Ett krasst konstaterande i fikarummet på jobbet. En uträkning att det kommer att sextiosex år innan vi också får betalt till klockan 17. Då är vi nog själva döda och våra döttrar pensionerade.
Lönen har ett sådant symbolvärde för oss. I det här samhället, där konsumtion är ett sätt att skapa sig själv som människa, blir också de pengar vårt arbete ger oss symbolen för vårt eget värde. Jag tänker på det allt oftare.
Hur jag diskret ber en manlig läkare följa hygienföreskifterna och han inför vår gemensamma patient kallar mig för bortskämd prinsessa. Jag säger inget mer och han undersöker patienten utan skyddsförkläde.
Hur mina gamla kollegor i hemtjänsten fick arbetskläder först för sex år sedan. Hur vi innan dess tvättat sår, bytt inkontinensskydd och duschat sjuka människor i våra privata kläder. Hur jag aldrig i hela mitt liv sett en parkarbetare eller busschaufför arbeta i sina egna kläder.
Hur det krävs nya vägar för att det ska bli enklare för dem som tar bilen till sitt arbete i innerstan under rusningstrafik, men hur ingen kräver att de lokalvårdare jag möter i sjukhuskorridorerna strax före klockan sex ska få bättre kollektivtrafiksalternativ, än att behöva ta nattbussen med alla dess omvägar till jobbet.
Hur vår lön inte bara definierar våra ekonomiska möjligheter, utan också vårt egenvärde. Hur ofta någon kommer att vända frågan och ställa den direkt till oss. Om samhället kommer att se våra behov som referenspunkt för investeringar. Hur stor chans eller risk det ska vara för just den här kroppen att gå sönder av arbetet.
Jag skulle önska att vi kvinnor stannade hemma när lönen slutade betalas ut. Att vi gick hem klockan 15.56 eller den 2 november, och kom tillbaks först när vi fick betalt igen.
För även om vi gång på gång får lära oss att vårt värde är lägre än mäns, så vet vi också att det här samhället är helt beroende av våra kroppars arbete.
Utan oss skulle sjukvården inte fungera ens en timma. Utan oss skulle samtliga förskolor tvingas stänga. I avsaknad av kvinnors arbetskraft skulle få restauranger eller butiker vara öppna. Utan kvinnliga kroppars lyft skulle inga gamla komma upp ur sängen.
Stannade vi hemma, skulle kanske vårt värde kunna omförhandlas snabbare än på sextiosex år.
Det vore väl det enda rimliga?
