”Det var snällare när jag började”

Roger Wärlander har hållit sig på spåret i 20 år.

Klockan är strax efter elva på förmiddagen och Roger Wärlander ska snart gå på lunch. Han har redan arbetat sju av sina tio timmar. En kort arbetsdag, säger han.
– Ramtiden är elva timmar, men den betalda tiden är nio timmar och fyrtiofem minuter. Det är långa dagar, säger Roger Wärlander.

Vad han tycker om schemat vill han inte säga. I stället viftar han bort det och hänvisar till företagets sekretesspolicy.
– Vi har skrivit på kontrakt och får inte säga vad vi tycker och tänker. Gör vi det kan vi få sparken, säger han.

Men så har det inte alltid varit. Under Roger Wärlanders tjugo år som spårvagnsförare har han haft en rad olika arbetsgivare. Från början var det Norrköpings kommun. Och på den tiden behövde de anställda inte bekymra sig över repressalier från arbetsgivaren om de yttrade sig över arbetsförhållanden, eller rapporterade missförhållanden. Men sedan slutet på 1990-talet har spårtrafiken körts av olika privata aktörer. De senaste åren har det varit Transdev – ett multinationellt transportföretag med säte i Paris som ägs av Veolia och franska staten.
– Det var annorlunda när jag började. Allt kändes snällare och roligare på den tiden. Det fanns konduktörer, och vi satt öppet och hade kontakt med passagerarna när vi körde, säger han.

I de nya tågen som kom 2006 sitter förarna instängda i hytter och har ingen kontakt med resenärerna. Hytterna ska fungera som ett skydd mot bråkiga passagerare. Men trots detta har rädslan för hot blivit mer påtaglig.
– Man blir på något vis mer avpersonifierad. Som att man bara är en robot som sitter och styr. Jag märkte tydligt skillnaden när jag hoppade in och körde buss i helgen. Folk hälsar när de stiger på och en del vinkar när de går av, så är det inte när man kör spårvagn säger han.

Helst skulle Roger Wärlander vilja sadla om och börja arbeta med något helt annat.
– Men det är inte lätt. Jag är utbildad verktygsmakare, men de kunskaperna är gammal skåpmat i dag. Och jag har familj och barn att tänka på, säger han och pekar på spåret framför vagnen.
– Ser du löven? För en spårvagn är lövhalka lika farligt som ishalka med en bil. Man tappar kontrollen över fordonet och kan inte bromsa.

Klockan är 11. 40 och Roger Wärlander byter några ord med föraren som ska ta över hans körning samtidigt som hon kliver in i vagnen.
– I det här arbetet är det viktigt med kollegerna, och de är toppen. De lyfter jobbet – nu ska jag gå och käka, säger han, vinkar och traskar iväg.