Brutal tortyr och dragspel

70 år efter dess slut fortsätter filmer om andra världskriget att om inte hagla så åtminstone droppa in. Hur många nya teman går att lyfta efter Stalingrad, Schindler’s list, Livet är underbart, Pianisten, Undergången … Tio år gamla En kvinna i Berlin tillförde ett viktigt perspektiv: kvinnors försök till liv i ett besegrat Berlin och jakten på värdighet bland hämndlystna ryska soldater. 

Orkar jag detta igen – de bruna uniformerna, Hitlers raspiga tal – frågar jag mig under öppningsscenerna i veckans biopremiär. Den tyska motståndsmannen Georg Elser misslyckades med 13 minuters marginal att spränga Hitler i luften under hans årliga tal i Bürgerbräukeller i München 1939.

Dramatiken kring dessa minuter uteblir i Elser, i stället är filmens styrka de växelvisa scenerna från förhör under brutal tortyr, och Georg Elsers tidigare vardagsliv som dragspelande snickare. Förhörsledarna vägrar tro honom – skulle han ha genomfört mordförsöket helt ensam? Fick han helt enkelt nog, stängde av radion och tog saken – att avsluta kriget – i egna händer?

Frågan i början kan omformuleras: Hur många krig kan temat för en andravärldskrigetfilm vara relevant för?