Svart kvinnas rum

I en tid när rasismen tar sig extrema uttryck i Sverige ges två viktiga böcker med antirasistisk agenda ut. Unga rasifierade kvinnor tar saken i egna händer: analyserar, skojar och undersöker möjligheter till förändring.

”Ni kan väl för fan inte anställa n***er här? Inte vill jag köpa kläder som hon har gått runt och tagit i! ”

”Ni afrikanska tjejer har så stora rumpor att det är svårt att låta bli att nypa på dem!”

”Japp, då kan man bocka av sex med mulatt på to do-listan – och det stämmer som de säger: Once you go black, you never go back!”

Det är med sorg och vrede jag läser de rasistiska, sexistiska och misogyna vidrigheterna från kontot @SvartKvinna som Fanna Ndow Norrby sammanställt i boken med samma namn. På samma gång gläds jag över Svart Kvinna där hatet och föraktet blottläggs, dokumenteras, bemöts och analyseras i personliga vittnesmål, essäer och dikter av de tolv inbjudna skribenterna (elva kvinnor och en man). Judith Kiros skriver om den svarta kvinnans vrede. Den vrede som hon och andra svarta kvinnor bär på i det vita samhälle där de blir osynliggjorda, dubbelt diskriminerade och sedan pådyvlas bitchrollen när de väl tar plats och höjer rösten.

Ett genomgående tema i Svart Kvinna är bristen på kroppslig integritet. ”Ingen kvinnas kropp är hennes egen, men den svarta kvinnans kropp och arbete tillhör hela det vita och icke-svarta samhället, oavsett kön”, skriver Kiros. Bilan Osman vägrar fortsätta vara främling i detta land och kämpar som föreläsare och skribent mot islamofobi och slöjhat. Alle Eriksson famnar sorgset den självhatande tonåring hon en gång var, skämtandes om sig själv och sin svarthet för att överleva i de vita rummen. Salem Yohannes går vidare i sin undersökning av afrohår, rakpermanent och den betydelse svarta kvinnors hår och frisyr har för karriären och i politiken. Amira Diallo och Valerie Kyeyune Backström tar i var sin text upp risken för utmattning och det stora behovet av ömhet hos dem som ständigt lever i psykologisk beredskap för ifrågasättande och attack.

Trots skärpan i flera av texterna ärSvart Kvinna lågmäld med elegant och stram layout – men den svarta och silvriga framsidan kontrasteras mot pärmarnas knallgula insida. Svart och gult, naturens varningsfärger.

År 2013 när nätplattformen Rummet skapades väckte detta separatistiska rum för rasifierade och dess upphovskvinnor Camila Astorga Diaz, Valerie Kyeyune Backström, Mireya Echeverría Quezada och Judith Kiros stor uppståndelse och jubel – och hat. Rasister rasade och ett antal vita kulturmän upprördes och kände sig exkluderade. Boken Rummet ges ut på serieförlaget Galago och ytligt sett är den motsatsen till sobra Svart Kvinna. Rummet är extra allt med massor av bilder, färger och former.

Boken är omfångsrik, fullspäckad och till synes spretig. Men den är konsekvent och genomarbetad både vad gäller innehåll och layout. Satiren flödar i bild och text med ”Rasbiologiska Institutets datingservice”, ”Ocensurerade åsikter för demokratins skull”, allehanda Varningar, Tävlingar och Valsituationer.

Satiren flätar sig kring allvar och fakta. De fyras öppna och personliga samtal leder läsaren in i de olika avsnitten Skönhet, Karriär, Relationer, Familjeliv. Jaja det må låta torrt och allmänt, men det är det inte.

De här är fyra roliga, arga, belästa, militanta och ytterst kompetenta kvinnor. De är ett kollektiv och vi får inte reda på vem av dem som har skrivit vad.

De överraskar ofta med sina lekfulla vinklingar av allvarliga ämnen. Jag läser till exempel avsnittet ”Afrika i media” och häpnar och storknar över ansedda journalisters fördomsfulla grodor om den afrikanska kontinenten och om människor med afrikanskt ursprung, och kanar sedan allt längre ned mot en förlamande depression. Men när det blir riktigt kritiskt drar skribenten upp mig ur gropen med hjälp av den omvända blickens satiriska skratt och jag återfår min kraft.

Den satiriska tråden vindlar sig som sagt genom hela Rummet och vid två tillfällen slår den knut på sig i ett par onödiga personangrepp och detta har medialt fått ett oproportionellt stort utrymme. I jämförelse med somliga kulturmäns utfall mot fienden är det svårt att se Rummetkvartetten som extrem.

Den som är nyfiken på begrepp och teorier om klass, ras och kolonialism får ett och annat förklarat för sig. Ibland tar Rummet hjälp av svarta hjältinnor och ikoner som författaren Chimamanda Ngozi Adichie (En halv gul sol, Americanah), skådespelaren Viola Davis och andra.

Det är av stor betydelse att två icke-vita samhällsspeglande böcker publiceras denna turbulenta höst. Enligt Afrofobirapporten (huvudförfattaren Tobias Hübinette skriver i Rummet om arbetsmarknadsdiskriminering) är afrosvenskar den minoritet i Sverige som är mest utsatt för hatbrott och som diskrimineras inom alla samhällssektorer, som utbildning, hälsa, boende och arbetsliv.

I dessa två böcker tar unga kvinnor saken i egna händer och beskriver själva nuläget, analyserar det och undersöker möjliga vägar för förändring och uppbygge.

Varning! Läsning av Rummet och Svart Kvinna kan innebära perspektivbyte och ett seende med andra(s) ögon.

Astrid Assefa
Astrid Assefa är skådespelerska, regissör och har varit chef för Dalateatern.

Fotnot 1: Rasifiering är ett ord för social konstruktion av ras, någon som är rasifierad förknippas med stereotypa karaktärsdrag på grund av hudfärg och utseende.

Fotnot 2: Rapporten Afrofobi. En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige var ett regeringsuppdrag och skrevs av Mångkulturellt centrum 2014.