Industrinormen prövas

Ingen LO-samordning och två statliga myndigheter med helt olika bud om var löneökningarna borde hamna. Industrinormen står inför en av sina största prövningar hittills.

Lönebildningsmodellen som kom till i samband med tillkomsten av industriavtalet, inrättandet av Medlingsinstitutet och tilldelandet av en rådgivande roll till Konjunkturinstitutet rymmer en grundläggande spänning. Inom systemet huserar två i grunden skilda synsätt på vad som bestämmer den lämpliga nivån för löneökningarna, eller löneutrymmet. Dels industriparternas och Medlingsinstitutets hållning att lönerna bör öka i takt med omvärlden, dels Konjunkturinstitutets syn att produktiviteten och prisutvecklingen ytterst bestämmer utrymmet för lönehöjningar.

Vanligtvis har dessa två synsätt landat i ganska likartade slutsatser. Något som framkommer i Arbetets genomgång av lönestatistik från Eurostat och Konjunkturinstitutets återkommande bedömningar inför avtalsrörelserna. Undantaget var inför avtalsrörelsen 2007, då Tysklands mycket dämpade löneutveckling under de föregående åren medförde att principen ”i takt med Europa” talade för långsammare lönehöjningar. Men den rundan fördes samtidigt i en mer normal ekonomisk omgivning med positiva räntor, bred högkonjunktur och en enad LO-front.

Inför den kommande avtalsrörelsen ger de två synsätten åter skilda svar på var löneökningarna borde hamna. Löneökningstakten i våra konkurrentländer har bromsat in rejält, och ligger numera kring 2 procent per år. Dessa siffror avser den samlade löneutvecklingen, alltså både höjningar i centrala avtal och löneglidning. Det skulle därför innebära centrala överenskommelser med lönehöjningsnivåer som ligger påtagligt under 2,3 procent per år, som den förra avtalsrundan slutade i.

Samtidigt gör Konjunkturinstitutet bedömningen att företagens lönebetalningsförmåga, det som numera benämns strukturell arbetskostnadsutveckling, växer med dryga tre procent per år. En sådan utveckling skulle antagligen kräva centrala avtal som ger mer än förra gången. Myndigheten varnar för en löneutveckling som ligger i linje med ”i takt med Europa”-nivån, och hävdar att sådant scenario riskerar leda till lägre inflation och högre arbetslöshet, eftersom Riksbanken har små möjligheter att sänka räntan.

LO-samordningens samling av förbund från olika delar av ekonomin har inneburit att de två synsätten tvingats samsas med varandra. Industrifacken ligger vanligtvis närmare Medlingsinstitutets linje, medan fackförbund från inhemska sektorer brukar ligga närmare KI:s hållning. En enad LO-front blev därmed ett sätt för de övriga facken att påverka industrins parter. I avsaknad av samordningsrösten kan konkurrenskraftstänkandet komma att dominera när ”märket” sätts. Något som skulle tala för låga lönelyft.

Men Håkan Frisén, prognoschef på SEB, tror att det kan bli tvärtom.
– Industriavtalen kan komma att hamna lite högre än vad de annars hade gjort, eftersom industriförbunden inte kan vara säkra på vad de andra kommer göra. De kan se risker med ett lågt märke och svårigheter med att få acceptans för ett sådant, säger Håkan Frisén.

Nordeas prognoschef Torbjörn Isaksson hävdar att sammanbrottet för LO-samordningen kan leda till något högre löneökningar framöver.
– Avsaknaden av LO-samordning innebär att sannolikheten för att industrimärket inte kommer att gälla alla branscher har ökat. Det går kärvare för branscherna som definerar märket. Industrifackförbunden är tydligt märkta av en tuff situation på den globala marknaden. Något som talar för dämpade löneökningar, säger Torbjörn Isaksson.

– Samtidigt går det betydligt bättre för andra sektorer. Tydligast är det inom byggsektorn som går riktigt starkt. Så spänningarna har ökat. Vi räknar med att få skriva upp vår löneprognos, säger han.