M åter ute i högerkanten
Så var ordningen återställd. Kollektivavtalskramandet är över. De nya Moderaterna är på nytt de gamla Moderaterna. Och med det ökar hotet om politisk inblandning i det som är parternas ansvar.
Den moderata partistämman i Karlstad visade med all önskvärd tydlighet var det blå skåpet ska stå. Och det är inte i centrum där duon Reinfeldt/Borg placerade det. En stark flankposition till höger är vad som gäller nu och framåt. Omorienteringen av M-politiken från 2004 och framåt, då de nya Moderaterna stod upp för bibehållen arbetsrättslig lagstiftning, har visat sig vara en historisk parentes.
Omröstningen om partiets inställning till lagen om anställningsskydd (las) var en tydlig markör för vad som gäller nu och framåt. Trots att partistyrelsen uppbådade kraftfullt försvar med hjälp av ett flertal tidigare ministrar och partiets profilerade talespersoner körde stämman över partistyrelsen.
Grundtanken i den nygamla moderata politiken på det arbetsrättsliga området är åter igen att arbetsgivare ska bestämma mer själva. De ska slippa besväret att förhandla och komma överens med de anställdas organisationer.
Att fackföreningar är de enda legitima organisationer de anställda har för att försvara sina intressen viftas bort och den allsmäktige arbetsgivaren skjuts i förgrunden. Det är hen som med stark hand leder och fördelar, anställer och avskedar. Svårare än så är det inte, åtminstone inte i den moderata världen. Exakt vad som är fel med nuvarande lag-stift-ning – förutom att arbetsgivaren inte bestämmer allting själv – är och förblir minst sagt oklart.
Debatten hos både Moderaterna och övriga allianspartier låter som om fackföreningarna härskar över uppsägningar så gott som ensamma. Ingenting kan vara mera fel. Att definiera att arbetsbrist råder gör arbets-givaren på egen hand och facken kan inte invända. Det är endast turordningen vid uppsägning som är föremål för förhandlingar. Och då är fackföreningarna -genomgående öppna för att se till företagets framtida möjlig-heter, men också till villkoren för dem som hotas av uppsägning och arbetslöshet.
Fackföreningarna medverkar därför till undantag från lagens turordningsbestämmelse om sist-in-först-ut – en så kallad avtalsturlista upprättas. Det är en snabb och smidig process jämfört med omvärlden.
Med en ändrad lagstiftning à la allianspartierna riskerar den omsorg och samsyn som finns att försvinna. Det som väntar i stället är hårdare motsättningar och betydande störningar i det vardagliga umgänget på arbetsplatsen. Den som tror att det skapar fler jobb, högre produktivitet och ett mer framgångsrikt näringsliv räcker upp handen. Nänä, trodde väl det.
