Total närhet i intensivt drama om ”tjuvheder”

Förvaret, Min lilla syster, Canneshyllade Efterskalv – det råder debutanternas år i svensk film. Och så nu: Peter Grönlunds Tjuvheder. Precis som i förstudien Gläntan (2011), regissörens kortfilm med liknande upplägg och samma aktörer, löper hotet om hemlöshet som en röd tråd.

Det är ständig utmätning, grävskopor som jämnar gamla hus med marken för att ge plats åt nya bostäder, som aldrig kommer att inhysa människorna i Tjuvheder – missbrukare och kriminella, justerade och ärrade, samtliga långt ner i näringskedjan.

Gatulangaren Minna (Malin Levanon) hotas av vräkning. För att rädda sin kvart blåser hon en löpare på några tusen, pengar som i stället blir entré till en trailer park i Stockholms förort. Där sås fröet till en gemenskap, mest med undersköterskan Katja (Lo Kauppi) som supit bort barn och svenssonliv och nu bidar sin tid inför väntande behandlingshem. De två när en vänskap kantad av understatements och humörsvängningar. Men Minnas dåliga affärer äventyrar hela bosättningens tillvaro.

När samhällsklimatet svalnar drabbas människor i marginalen hårdast. Löften blir lögner och tjuvhedern tynar. Den enes bröd blir den andres död – till ett allt lägre pris. Tjuvheder är varken pumpande kanylmisär eller tillspetsad krim. Här finns inga uppkomlingar, inga feta kupper, inga skyhöga dealar eller skulder. Ett par hundringar, några gram räcker långt även dramaturgiskt. Tjuvheder är en film om att vara innanför eller utanför, om en gemenskap som kan hjälpa ena stunden, stjälpa den andra, men som ingen klarar sig utan.

Med lågmäld intensitet skildras en värld som i vanliga fall, i bästa fall, bara flimrar förbi på vita duken. Närheten är total. Sån nerv, sånt driv, sån tonträff i spelet, nämnda aktriser men även de väderbitna ”amatörerna”, som adderar stort till filmens omedelbarhet och personlighet.

Ett fåtal omgivningsbilder med stämningsmusik ger kontur och visst andrum. Det är varken idé eller manus som är briljant, utan exaktheten i utförandet, knappt en bildruta fel, och förstås vägen dit. Regissören har sökt utanför centrum och gjort sin läxa väl. Men han reducerar inte kameran till budskapsmaskin, Tjuvheder är socialt brännande men inget reportage.

Filmen hamrar sig in i hjärta och hjärna och reser även, med en ny filmpolitik för dörren, frågor om var och hur statliga insatser gör sig bäst. Ska vi fortsätta betrakta film som en ensak, till förmån för branschens redan etablerade, eller som en del av en större sammanhang där hela bildmediets problematik och potential diskuteras? Mycket av svaret finns inbegripet i Tjuvheder – med ett gatans språk som talar för sig självt både politiskt och konstnärligt.

Jon Asp