Arbetslösheten präglar somaliers liv i Sverige

Det bubblar av aktiviteter i Somaliska föreningens fullsatta lokaler i en källarvåning ett stenkast från centrum i invandrartäta Rosengård i Malmö. Ett par flickor får läxhjälp i ett hörn inför skolstarten om några dagar, medan alla andra barn sitter djupt koncentrerade framför teven som visar en tecknad film på modersmålet. De vuxna har fullt upp med förberedelserna inför Rosengårdsfestivalen.  Föreningen är nämligen den största av fem somaliska föreningar i Rosengård och huvudarrangör av festivalen som anordnas för första gången i år.

På många av de fotografier som pryder väggarna skakar föreningens grundare Abdullahi Farah Qaarey hand med socialdemokratiska storheter som Ingvar Carlsson och Göran Persson. Överst hänger ett porträtt av en ung Olof Palme. Fotografierna säger något om varför just valdistriktet Herrgården i Rosengård blev socialdemokraternas starkaste fäste i Sverige valet 2010, då partiet fick 87,52 procent av rösterna.
Såvitt nuvarande ordföranden Hashim Abdikarem vet var grundaren Qaarey en övertygad socialdemokrat, och för övrigt den enda somalier som lyckats utbilda sig till jurist i Sverige.

Bara drygt en femtedel av somalierna i Sverige är sysselsatta – 28 procent av männen och 18 procent av kvinnorna har jobb. Motsvarande andel för hela riket var 75 procent och för samtliga utlandsfödda drygt 40 procent år 2010. Så när Arbetet ber ordföranden att få tala med några arbetslösa medlemmar ordnar han det omgående.

In till hans lilla kontorsrum längst in i föreningslokalen kommer fyra småbarnsmammor som aldrig haft något jobb i Sverige. Och två unga män som varit på  desperat jakt efter ett jobb, vilket som helst, sedan de slutade gå i skolan för fem-sex år sedan. Den ena hoppade av gymnasiet i tvåan, den andra gick ut gymnasiet utan fullständiga betyg.

Den yngsta av de fyra kvinnorna är 26-åriga Laila Muhammed Abdulmuttalib, som har fött tre barn sedan hon kom till Sverige 2009, och som inte har någon annan utbildning än en kurs i svenska för invandrare (SFI).
– Det är min man som försörjer familjen, säger hon. Han får städjobb, men tyvärr bara till och från.

Sowda Muhammed är den enda av kvinnorna som lyckats gå en yrkesbildning. Men hittills har hon inte haft någon nytta av undersköterskeutbildningen på Komvux, eftersom hon har fött sju barn under sina 20 år i Sverige. Jijo Ali har nio barn, varav det yngsta är ett och ett halvt år. Hon känner sig smått förolämpad när hon får frågan om vilka jobb hon haft under sina 15 år i Sverige. Hon skrattar och säger:
– Det är ett fast jobb att föda och ta hand om nio barn.
– Ett heltidsjobb som pågår dygnet runt, fyller Sadie Abshir i.

Själv har hon åtta barn, mellan 6 och 18 år.
– Jag har inte hunnit skaffa mig någon utbildning eller något jobb. Men jag är bra på att laga mat och min dröm är att få jobba i ett skolkök.
Småbarnsmammorna i Rosengård är inga undantag. En femtedel av de somaliska kvinnorna i Sverige har fyra eller fler barn.

Kan den barnrika familjen vara en kvinnofälla?
– Nej, absolut inte, protesterar sjubarnsmamman Sowda Muhammed. För det första är det ingen som bestämmer hur många barn en somalisk kvinna ska föda, det gör bara gud.
– För det andra andra finns inget förbud mot preventivmedel i islam.

Men är inte arbetslösheten självvald när man får så många barn?
– Inte i mitt fall. Alla mina barn har gått på dagis. Jag vill komma ut i samhället och jag skulle mycket gärna ta ett jobb, men det finns inga, säger Sowda Muhammed.

Hur många jobb har du sökt?
– Över hundra. Alla möjliga, bland annat som undersköterska.

Kan det bero på rasism eller fördomar hos arbetsgivarna?
– Kanske. Men inte så att jag har märkt det.

Den barnrika somaliska familjen har sina rötter i nomadsamhället, förklarar föreningsordföranden Hashim Abdikarem. Många barn är tecken på rikedom och inger respekt. Ju fler barn desto högre status i samhället.  Tyvärr innebär det att väldigt många somaliska kvinnor i Sverige inte fått någon chans att lära sig språket och därmed varken har jobb eller utbildning.
Men det håller på att förändras. Själv har han bara ett barn. Tillsammans med en somaliska som liksom han själv är ensamkommande flyktingbarn. De var 16 år när de kom till Sverige 2009. Fyra år senare träffades de på SFI, blev förälskade, flyttade ihop i Rosengård och gifte sig.

Helst vill han inte tänka på den svåra båtresan från Libyen till italienska Lampedusa, ”migranternas hamn”. Han säger dock att det är en ren tillfällighet att han överlevde resan i den överfulla båten, där bensinen tog slut långt ute på havet.
– Vi hade tur som blev upptäckta av italienska marinen. De som kunde simma tog sig fram till deras båt. Andra fick sitta still i väntan på bränsle.
Väl i Sverige blev han placerad hos ett medelålders par i Simrishamn. De har fungerat som extra föräldrar, berättar han med mycket värme i rösten.
– Det är de som lärt mig språket och hur man kommer in i det svenska samhället.

Utanför föreningslokalen skiner solen och ovanligt nog är det nästan helt vindstilla. På väg till centrum stannar vi vid en glänta för att ta några bilder på Hashim Abdikarem. Vid en bänk några meter bort sitter ett gäng tonårspojkar och småpratar. Plötsligt drar en av dem fram sin cykel, ritar en halvcirkel runt oss, pekar på Hashim Abdikarem och säger:
– Han ska inte vara här, han bor inte här!

Stämningen blir så laddad att vi ger oss i väg utan att säga ett ord.
– Väldigt många ungdomar går ut gymnasiet utan behörighet till högskolan, berättar Hashim Abdikarem. En del försöker plugga vidare på Komvux, men de flesta går sysslolösa och har inget hopp, ingen framtidstro.
– Familjerna kan inte längre få bidrag för dem, eftersom de har fyllt 18. Och här finns inga aktiviteter som kan locka dem. I stället samlas man på ett antal mötesplatser eller säljer droger. Avståndet till kriminalitet är väldigt kort.

Föreningen gör sitt bästa för att sysselsätta både unga och vuxna arbetslösa, berättar han. Exempelvis får fyra–fem unga jobb som fritidsledare i föreningen varje termin. Två Facebook-grupper, som består av somaliska busschaufförer och anställda i äldreomsorgen, har lyckats hitta jobb åt flera arbetslösa.
– Vad vi saknar mest är förebilder som unga kan inspireras av. De vänder sig till vuxna som inte heller har någon kontakt med arbetslivet. De har ingenstans att ta vägen.