– Jag hade ont i rumpan redan då och tänkte oj oj, måste jag cykla ännu längre? Jag trodde hon bodde i Schweiz.

PK Mahanandia har gjort som miljoner andra. Lämnat sitt hemland för kärlekens skull.
– Det var ingen tvekan. Jag cyklade bara. Folk frågade vad som hade hänt om Lotta sagt nej. Då svarar jag att jag hade cyklat tillbaka till Indien, säger han.

I början av 1970-talet satt den unge Pradyumna Kumar (PK) Mahanandia vid ett torg i New Delhi. Han försörjde sig genom att teckna porträtt. Pengarna gick till utbildningen till teckningslärare. Det var knapert och han bodde under en bro. Polisen jagade ofta bort honom från torget.

– Då tänkte jag inte mycket på kärlek. Det var viktigare att få något i lilla magen, säger han.

I bakhuvudet hade han ändå med sig sin fars spådom. I ett palmblad hade pappan sett att PK skulle gifta sig med en musikalisk kvinna från en annan stam. Hon ägde en djungel och var född i oxens tecken.

En dag passerade en kortege med bilar förbi torget. Människor längs gatan viftade med flaggor. Det visade sig vara den första kvinnan i rymden, Valentina Teresjkova, som var på besök i Indien. På något sätt fick hon syn på PK. Senare blev han kontaktad av hennes stab. Hon, den ryska kosmonauten, ville ha ett porträtt. Teckningen överlämnades framför tv-kameror och ett stort mediauppbåd.

– Det förändrade mitt liv, säger PK.

Tidningarna hade rubriker som ”Kvinnan från rymden mötte mannen från djungeln”. Plötsligt var gatukonstnären känd i hela New Delhi. Alla ville bli avtecknade av honom. Köerna var långa. I stället för 10 rupier kunde han ta 100 rupier för en teckning.

– Jag blev som en robot som ritade, säger han.

Till och med premiärminister Indi­ra Gandhi sökte upp honom och bjöd in honom till sitt hem. Han fick också sitt tillstånd att sitta vid torget. De poliser som tidigare jagat bort honom gjorde nu honnör.

– Men den 17 december 1975 träffade jag Henne, säger PK.

Bredvid honom på ett vandrarhem i Stockholm sitter hon, Lotta Mahanandia.

1975 var hon en 19-årig tjej med långt hår som tänkte på sin mamma. Hon hade tillsammans med några kompisar köpt en bil och kört ned till Indien. Hon ville ta med ett porträtt hem till mamma och gick fram till PK.

– Mitt nackhår reste sig. Pennan darrade i mina händer. Jag fattade inte vad som hände, men det var som om en lucka öppnades i mitt huvud, säger PK.

Och Lotta kände också att det var något speciellt.

– Dagen efter gick jag tillbaka dit igen och fick ett nytt porträtt, sen blev det ett till, säger hon.

Bara några veckor senare reser de till PK:s by där de gifter sig. Egentligen känner de inte varandra. Han från en liten djungelby i delstaten Odisha och hon från Borås, men redan världsvan.

– Men jag visste att jag träffat mannen i mitt liv, säger Lotta.

Hon åker tillbaka till Sverige. Paret brevväxlar, pratar ibland i telefon. Det visar sig att Lotta stämmer in på pappans spådom. Hon kommer inte bara från en annan stam utan hon äger skog, utbildar sig till musikpedagog och är född i oxens tecken.

– Jag sa till henne att det var ödet, säger PK.

Och Lotta känner likadant. Ändå går tiden. Dagarna de är ifrån varandra blir till månader. Lotta har lovat mamma att gå färdigt sin musikutbildning först. Efter ett och ett halvt år, 1977, orkar inte PK vänta längre. Han säljer allt han äger och köper en cykel. Han ska trampa sig till kärleken.

I de afghanska bergen berättar han för en belgisk turist vart han är på väg. Belgaren tar då upp en karta. Efter ett tag förstår PK att Borås inte ligger i Schweiz utan i Sverige.

Efter fem månader i sadeln kommer han till Borås och inget har förändrats mellan dem.

I dag lever de tillsammans på Lottas släktgård utanför staden. De har två vuxna barn. PK har gått i pension efter att ha jobbat som bildlärare på en skola och Lotta har precis avslutat sitt jobb som musiklärare och är numera yogainstruktör.

Båda säger att de aldrig tvekade. Att de kom från olika länder och bodde i olika delar av världen spelade ingen roll.

– Jag tror att det är svårare i dag, säger Lotta.

Hon säger att det var annorlunda då de var unga. ”Vi var hippies med långt hår”, inflikar PK.

Medierna rapporterar ständigt om dödsfall och oroligheter från alla världens hörn och världen framstår som farlig och skrämmande. I stället för att möta varandra tänker vi på vad vi kan få ut av varandra. Etiketterna är många. Vi är svenskar, utlänningar, teckningslärare, fotografer – fast det egentligen inte säger så mycket om människan bakom.

– Vi sätter upp allt fler gränser, tillägger Lotta.

Och det är ett påstående som hon har stöd för i statistiken också. Under andra världskriget fanns det ett sextiotal länder i hela världen. I dag finns det runt 200 gränser som gör att vi lätt delar in människor i nationaliteter. Det finns ett annat sätt att se det på.

– Vi borde tänka ”vår jord” i stället för ”vårt land”, säger PK.

Fotnot: Artikeln har tidigare publicerat i tidningen Arbetet.